Åsa Mitt i Världen

Some Die Young med Laleh

2012-01-29T11:07:00.000+01:00

När Laleh får till låtar som träffar mitt hjärta, så går de verkligen rakt in. Jag kan ännu inte lyssna på Some Die Young utan att få tårar i ögonen. Det kanske går om jag övar lite mer?

I namn av solidaritet

2012-01-28T15:21:00.000+01:00

Jag skrev i november blogginlägget Skrota Juholt. Den gången, liksom den här gången, vill jag verkligen understryka att mina funderingar helt baseras på ytliga faktorer. Jag är inte insatt i socialdemokraternas val av partiledare, jag vet inget om hur vare sig Juholt eller Lövén beter sig och samverkar med folk – det enda jag utgår ifrån är hur jag reagerar på just de här ytliga signalerna som de skickar ut.

Jag misstänker att socialdemokratins fundamentala idéer om solidaritet kan göra att partimedlemmarna får en slags skygglappar när de väljer sina ledare och att det var just det som hände i fallet Juholt. Kanske fanns det de som förstod att han på något sätt skickade ut fel signaler, men att de i namn av solidaritet valde att bortse från det. Det stämde inte överens med deras värderingar att välja bort någon på grund av vilka signaler en person sänder ut, om man betraktar sådana signaler som ett yttre, ”kosmetiskt” attribut.

”Det är inte det yttre som räknas, utan det inre” som man så fint säger – men, glöm inte bort att ytan är en reflektion av en persons inre.

Nu pratar jag inte om de fysisk-biologiska förutsättningar vi har och som ger oss vårt grundutseende, utan jag pratar om hur vi fyller ut dessa förutsättningar, hur vi förstärker vissa drag och slätar över annat. Vilken energi utstrålar en person? Vilka värderingar? Man kan se det i val av frisyr och val av kläder, man kan se det i gester och mimik och höra det i tonfall. Det handlar inte om att vara ”fotomodellsnygg”, utan det handlar om att nå ut med rätt bild av sig själv.

Om jag vet mycket lite om Håkan Juholt, så vet jag ännu mindre om Stefan Lövén. Igen kan jag bara gå på de yttre signaler som de sänder ut. När jag tittar på Stefan Lövéns tal så ser jag en man som är öppen, rak och ”hel”. När jag tittar på Håkan Juholts tal från mars 2011 så funkar det inte. Det är som att han försöker göra sig till och vara bättre än vad han är samtidigt som han döljer sitt ansikte med lugg, glasögon och den där mustaschen. Jag tror faktiskt att den där mustaschen har stor betydelse just för upplevelsen av hans öppenhet. Mustaschen kamouflerar en del av mimiken. Lövén pratar om framtiden, Juholt gnäller på regeringen.

Uppenbarligen har många socialdemokrater gillat Juholt och jag är säker på att om jag fick chans att träffa honom så skulle jag antagligen kunna ha en trevlig pratstund med honom – men det är inte samma sak som att han passar som partiledare.

Steg 1 för att kunna påverka är att vinna åhörarnas förtroende. Jag tror att Håkan Juholt brast nästan direkt på den punkten. Känner man inte förtroende så tar man inte till sig budskapet. Jag tror att Stefan Lövén är bättre på att snabbt vinna åhörarnas förtroende. Jag kan ha fel, men när Håkan Juholt valdes kände jag besvikelse och fick tänka tankar som ”hm, men jag antar att de som känner honom bättre vet varför han passar och han kommer kanske att vinna i längden?". Men det gjorde han aldrig. När Stefan Lövén valdes så kändes det rätt. Inga konstigheter.

Vi får väl se om ett år om min magkänsla stämmer eller inte?

Analys eller blixtar med insikt?

2012-01-27T22:16:00.001+01:00

Igår skrev jag ”Tänk på livet som en dualism med två krafter som är aktiva och tillsammans får de fart på ditt liv som är som en boll. Krafterna skapar en dynamik som ger utveckling.”

Idag snubblade jag på den här intressanta artikeln ”The Truth: Creativity Comes From Blending Dissonant Goals Into Radical Harmony” av Fabio Sergio och jag kände att ”WOW, den här artikeln handlar om den där dualismen som en kreativ kraft för utveckling som jag skrev om igår!”

Successful creative thinkers see opposites and apparently contradicting goals not just as a potential for dissonance, but as an opportunity for dynamic harmony.

Översättning:
Framgångsrika tänkare ser inte motsatser och till synes motsägelsefulla mål bara som en möjlig dissonans, utan som en möjlighet till dynamisk harmoni.

Men det är också en artikel om intuition kontra handlingar baserade på analys och planering.

Is innovation the result of the prophetic reflections of lone creative geniuses, or instead the fruit of the collaboration of a group of talented contributors working together? Does innovation come pushing out ideas that start as flashes of individual insight, or from taking the time to learn what users want?

Översättning:
Är innovation resultatet av profetiska reflektioner av ensamma kreativa genier eller snarare frukten av samarbete i en grupp med talangfulla medarbetare? Kommer innovationen när vi knuffar fram idéer som börjar som blixtar av individuell insikt, eller när vi tar oss tid att lära oss vad användarna vill ha?

På något sätt fick det här mig att tänka på min mamma Runborg (1918–1997). Hon hade ett intressant sätt att åstadkomma saker. Folk tyckte antagligen att hon var snäll, rolig och kanske charmig, men jag tror inte att de tänkte på henne som intelligent eller logisk. Vilket var en felbedömning… Hon hade ett klokt sinne men det fungerade inte riktigt på det sätt som de flesta förväntar sig. Du kunde tolka hennes beteende som vimsig eller förvirrat och så plötsligt agerade hon som en blixt från klar himmel och gjorde det exakt rätta! Det var ganska remarkabelt att betrakta!

Min mamma Runborg på födelsedagen,
kanske 1984?

Min pappa Nils (1916–2004) hade ett mer strukturerat sätt att tänka. Han lärde sig saker steg för steg, mycket metodiskt. När han var ung spelade han schack med sina vänner och han berättade många berättelser om ”schackkungen på Gotland” från den tiden, jag tror att hans smeknamn var ”Chasse May” (men jag är inte säker och det är för sent att fråga pappa). Chasse hade ett mycket speciellt minne och kunde spela schack utan att ens titta på schackbrädet. Ja faktum var att han kunde spela schack med två personer samtidigt utan att titta på något av schackbrädena.

Hursomhelst, min pappa introducerade schack för min mamma och de hade mycket kul när de spelade ihop. När jag var tonåring var det många personer som spelade schack med mina föräldrar i vår sommarstuga. Det började som en kul grej men så förändrades det till att bli hårda utmaningar. Min mamma var den enda kvinnan som spelade när grannar och vänner kom för att spela. Jag tror att de där männnen förväntade sig att det skulle vara lätt som en plätt att besegra min mamma. Kanske hade de läst böcker av Bobby Fischer eller ägnat timmar åt att tänka ut smarta drag, men de räknade inte med min mammas överraskande beteende. Hon tänkte inte så som det var meningen att hon skulle tänka. Hon besvarade inte deras drag så som de hade planerat. Hon skakade om deras förmåga att tänka med till synes ologiska drag och så plötsligt gjorde hon sina riktigt smarta drag och PANG – deras kung föll död… Behöver jag säga att de här männen blev vansinniga? De ville ha revansch, revansch och revansch. Min pappa bara log och njöt av att vara gift med den här märkligt kloka kvinnan.

Hon följde sitt eget huvud och hon använde det ofta till att göra livet gladare för barn och ensamma, äldre personer. Hon följde inte konventionen för hur man beter sig med andra, men hon var mycket uppriktig i sin vilja att göra folk glada, att få krydda deras vanliga liv med lite äventyr. Ibland kunde hon vara lite distanserad som mamma och i egenskap av hennes dotter kunde hon göra mig besviken genom att inte lyssna men så plötsligt var hon på min våglängd och med skarp precision sa hon de absoluta rätta orden. Hon lärde sig aldrig att fostra barn efter några böcker (eller, hon försökte med min storasyster, men det fungerade inte så bra så hon slutade), det var helt naturligt för henne och ju äldre jag blir, ju bättre förstår jag hur storartad hon faktiskt var som mamma.

När jag var fyra år bodde vi på fastlandet. Min mamma och jag reste till Gotland i mars för att fira min mormors födelsedag. Min mamma planerade att köpa en lammskinnspäls och tog därför med sig 200 kronor. (Jag kan inte fatta att hon förväntade sig att kunna köpa en lammpäls för bara 200 kronor, men jag antar att de verkligen var så billiga på den tiden?). På festen träffade hon en äldre man och det visade sig att han hade en tomt och min mamma blev intresserad av att köpa. Han hade inte riktigt tänkt på att han skulle sälja men han frågade vad hon skulle vilja betala. ”Tja, jag antar att skulle kunna ge 200" sa hon och eftersom ingen av dem hade en aning om hur man värderade mark, så kom de överens om att hon skulle komma och inspektera tomten och kanske köpa den nästa dag.

Fast, sen blev min mamma orolig och ringde pappa. Kanske försökte den gamla mannen lura henne? Var kanske 200 kronor för dyrt? Min pappa trodde inte sina öron. Köpa en tomt för bara 200 kronor? Han svarade ”Jag bryr mig inte om hur den där tomten ser ut, bara köp den!”. Och så skedde. När hon sålde tomten ungefär 15 år senare var de många nollor fler i priset… Fatta att min mamma kunde göra ett så smart drag bara på ett infall? Jag tycker det är imponerande.

Jag tror att jag är en mix av mina föräldrars två typer av intelligens. Jag har det där logiska och analytiska tänkandet efter pappa, men då och då överraskar jag mig själv när jag gör saker utan att veta exakt varför – och väldigt ofta visar det sig vara smarta drag.

Men jag tror att jag dessutom har en slags hopkopplande intelligens som jag har haft möjlighet att utveckla mer än vad mina föräldrar kunde, delvis med hjälp av internet men också därför att jag har ett stor kontaktnät – jag känner många personer och det innebär att jag exponeras för fler idéer som jag kan koppla ihop med varandra.

I mitt yrke, när jag jobbar med marknadskommunikation, använder jag en hel del av min logik och analysförmåga, men det är i magkänslan som jag VET om jag har kommit på en bra lösning.

Så, hur kan vi bli mer innovativa och kreativa? Om du frågar mig så tror jag att det är nödvändigt att ha med ingrediensen ”överraskning”. Utan överraskning kommer resultatet bara att bli det förväntade. Eller hur?

Är du i balans eller i dans med dig själv?

2012-01-26T21:45:00.000+01:00

Det talas mycket om att vi ska uppnå balans på olika sätt. Jobb och fritid. Vila och aktivitet. Tårar och skratt. Land och stad. Utveckling och bevarande. Natur och exploatering. Vått och torrt. Ibland har vi ord som täcker in de här tillstånden i balans: lagom mätt, harmonisk, behaglig och liknande. Balans går hand i hand med stabilitet. När man väl fått den där gungbrädan att ligga still horisontellt, så gäller det sen att bevara det horisontella läget. Ju stabilare brädan ligger kvar där i horisontalläget, ju bättre är det!

Kommer du ihåg hur svårt det var att hålla en gungbräda i balans när man var liten? Och även om man klarade det, så var det ju bra mycket roligare att rubba balansen och få fart på gungandet igen. Det roliga var inte alls att få gungbrädan i balans, utan det roliga var att känna hur det ilade till i magen när man lyftes högt upp i luften och sen i rasande fart for ner mot marken och helst klarade att dämpa farten med fötterna, fast ibland gick det så himla fort att det var härligare och vildare att bara låta brädan studsa ner i backen så att man lyfte från brädan och fick hålla fast sig så gott det gick. Det var ju DET som var det härliga!

Vem har lurat i oss att livet går ut på att hitta balansen? Vem är det som vill sitta där blickstill på ena änden av en gungbräda och oroa sig för att något ska rubba balansen? Oj, för mycket fritid där, attans det blev en arbetstimme för mycket den här veckan, blev jag för glad och har jag ätit för lite mat? Så snart vi tar i och gör något med själ och hjärta riskerar vi att tappa kontrollen på balansen och jag tror att balanstänket lätt gör att man får dåligt samvete, eftersom det alltid finns något att göra för mycket eller för lite av.

Nej, skippa balansen säger jag! Fundera över hur du är när du är som bäst? Vad är det du gör när du känner att du är i dans med dig själv? När känner du dig så där härlig och vild?

Jag gillar inte balanstänket därför att det lurar oss att se bilder av en inre, stillastående gungbräda i balans och när den väl rör sig, ja då rör den sig bara upp och ner. Hur kul är det i längden?

Nej, tänk hellre på yin och yan-symbolen. Tänk på livet som en dualism med två krafter som är aktiva och tillsammans får de fart på ditt liv som är som en boll. Krafterna skapar en dynamik som ger utveckling. Om du tänker så är det ingen mening med att försöka vara lagom eller i stillastående balans, nej då får livet mening om du hänger dig i olika aktiviteter, går in i dem med liv och lust för att sedan återhämta dig och fylla på med annan kraft. Ditt livs boll rullar vidare. Det ilar i magen och ibland går det så fort att du känner dig vild och sen tröttnar du, som ett barn och kastar dig i gräset och bara känner med hela dig hur härligt det är att ligga där helt tom på kraft för ett ögonblick, innan du plötsligt börjar suga upp kraft från marken med hela din kropp så att du blir stark och hel. Vila och aktivitet, aktivitet och vila - Ja! Men inte för att upp nå balans, utan för att få kraft att hålla livets boll rullande.

Remix av den Finska Discolektionen!

2012-01-21T18:39:00.000+01:00

Den här filmen med den finska discolektionen har jag ju sett ett par gånger, men det här är en remix som gör den ännu lite mer crazy. Om det nu var möjligt…

Fast, den här versionen är gjord av Diesel. Originalversionen ser ut så här:

Walk Off The Earth – Briljanta!

2012-01-18T12:23:00.001+01:00

De här är verkligen helt enastående. Så sköna att lyssna på och så coolt framförande. De heter Walk Off The Earth och tipset kom via Tatti Oscarssons blogg.

Ja, vi gillar rosor!

2012-01-16T15:34:00.000+01:00

I fredags ringde de från Växthuset Linds och ville leverera blommor till oss. Fast, vi bor ju 4,3 mil utanför Visby, så de sa att de skulle skicka ut dem till oss på måndag. Alltså idag.

Blommor? Från vem då? Vi hade inte någon aning. Men det är en del av våra närmaste vänner som vet att vi haft en del besvärligheter att tampas med sedan i höstas, så kanske var det någon som…? Just i fredags hade jag dessutom supermigrän på grund av snö och storm så jag var lite extra känslig för snällheter då.

Så vi har undrat och undrat vem det är som skickat blommor till oss…

Idag ringde de från Linds igen. Nu hade det råkat bli en liten miss, de hade inte fått iväg blommorna så som var tänkt, men istället kunde de skicka ut dem med bussen. Klockan 14.40 stod jag beredd vid busshållplatsen och efter ett tag kom bussen, jag fick våra blommor och så körde jag hem.

Så här fina rosor var det! Doris tycker också att de var fina. Nu vet vi att det är två personer med varmt hjärta som skickat blommorna. Det betydde mycket för oss att få de här blommorna just nu.

Sen fanns det något mer bland rosorna. En strut med praliner med en ursäkt från Linds. Tja, vi var inte direkt sura innan och med lite praliner på det så är det väl nästan helt omöjligt att få ner mungiporna. Snyggt jobbat Linds!

Problemlösning av misstag

2012-01-15T10:04:00.001+01:00

Idag på morgonen hände det sig att jag råkade nämna för Roine hur jag löser en viss grej i den digitala världen. Han reagerade först med viss förskräckelse och hade massor av argument till varför man INTE får göra så som jag har gjort ett tag nu. Jag blev också lite rädd och började kolla om jag ställt till med en massa, men det hade jag inte. Allt var hur bra som helst. Jag hade bara råkat hitta ett mycket smidigt sätt att utföra något som annars är väldigt krångligt.

Jag har för all del inte direkt skyltat med att jag gjort så här, för i bakhuvudet har jag anat att Roine skulle ha invändningar, men, det sparade ju så mycket tid... Så jag har fortsatt.

Nu visar det sig att det är jag som av "misstag" kommit på att man kan göra som jag har gjort och att det underlättar arbetet.

Ibland är det alltså bra att man inte följer regler till punkt och pricka. Ibland kan misstag leda till nya lösningar. Idag har jag också fått min lösning testad, granskad och godkänd av Roine. Så, nu har vi båda lärt oss något nytt.

Men hädanefter kommer jag förstås att alltid bara göra exakt så som vi bestämt.

Not...

Fokusera på att lösa problem, skippa passionen!

2012-01-15T09:41:00.001+01:00

Jag läste en blogg idag där det förvånande nog stod att vi ska strunta i passionen om vi vill bli lyckliga. Eller, jag tolkar det som att man inte som första steg ska försöka hitta sin passion, du vet, så där som alla möjliga inklusive Steve Jobs pratat om att vi ska göra. Bara vi hittar passionen så kommer vi att drivas framåt av lustfylld motivation och sen blir vi framgångsrika. Det låter ju så bra!

Men, hur ska man göra då då? Vad kan vara bättre än passion? Svaret är: problem. Tänk efter, vad är det som fått dig att gå igång som allra mest? Vad är det som får dig att jobba från morgon till kväll med vissa uppgifter? Jo, riktigt krångliga, personligt engagerande och irriterande problem! Sådana där problem som du blir galen på därför att du VET att du skulle hitta en mycket bättre lösning eller att det i ett samarbete med rätt personer måste gå att skapa en nytänkande och superbra lösning.

Det är någonstans i arbetet med en sådan problemlösning som folk börjar prata om att du drivs av passion. Eller så säger de att du är en eldsjäl. Men det var inte där det började, eller hur? Det började i frustration och irritation över att du inte tyckte att ett visst problem hade en tillräckligt bra lösning.

Jag är typiskt en sådan person som får höra att "jag brinner" för olika saker jag engagerar mig i. När jag tänker i termen av "passion" och försöker applicera det på faktumet att jag lägger tid och engagemang på sådant som handlar om utveckling av Gotland, så har det alltid känts lite obekvämt. Skulle sådant vara en passion hos mig? Eller när jag engagerade mig i migränfrågan - jag vill väl inte ha migrän som min passion???

Däremot stämmer det på pricken att om jag blir tillräckligt engagerad av ett problem där jag ser den minsta skymt av att jag skulle kunna vara med och göra skillnad, då går jag igång och så länge problemet är olöst har jag svårt att släppa det.

Om jag vore designer på Samsung…

2012-01-07T09:25:00.001+01:00

Den här grejen att Samsung skamlöst härmar Apple's design på iPhones och iPads tar aldrig slut. Nu senast läste jag Cult of Mac där man låtit en förespråkare från varje sida uttala sig.

I korthet kan man väl säga att Androidfolket försvarar sig med att alla prylar som bygger på ungefär liknande teknik kommer att få ungefär samma utseende därför att det är praktiskt. Fast, det förklarar ju inte på något sätt varför Samsung också utformar alla andra tillbehör, förpackningar och reklam i samma stil som Apple, ja nu har de till och med använt samma skådespelare i reklamfilmen!

Det är helt enkelt rena löjan när Samsung bedyrar att de minsann inte härmar Apple. De härmar Apple så mycket de bara kan!

Jag fattar inte hur de står ut med sig själva? Jag försöker föreställa mig att jag fick jobb som designer på Samsung eller som Art Director för deras reklam. Då skulle jag förstås vilja skapa en visuell identitet som särskiljer sig så mycket som möjligt från Apple. Android har ju till exempel skapat sin lilla gröna ”rymdgubbe” och jag tror inte att jag är fel ute om den gröna gubben är skapad just för att visa att Android står för något annat än Apple's iOS.

Vidare så skulle jag rent professionellt vilja visa respekt för de designer som skapat Apple's visuella identitet. Precis så som jag skulle önska att andra visade respekt för sådant som jag skapar. Men, så länge Samsung fortsätter att kopiera Apple, finns det ingen anledning att visa dem respekt.

Om jag ägde Samsung skulle min oro vara ännu djupare. Okej, det finns många exempel på att det inte är föregångsprodukten som lever vidare i framtiden, men samtidigt verkar det helt sjukt att bygga snart hela sitt företags identitet på att man härmar ett annat företag. Tänk om företaget man härmar är fel ute? Hur kan man överlåta åt ett annat företag att forma framtiden för ens egna produkter? Hur vågar man sluta tänka innovativt och istället bara syssla med att kopiera?

Som Apple-fan beskådar jag denna lumpna fight mellan Samsung och Apple med frustration och häpnad. Det är helt overkligt att Samsung envisas med att fortsätta sitt kopierande. De har ingen skam i kroppen.

Koltrastar i vår trädgård

2012-01-06T19:04:00.000+01:00

Hörreni koltrastar i vår trädgård
så bussigt att ni ville komma!
Var så goda, ta för er, ni är så välkomna
vi har massor av äpplen att äta.

Hörreni koltrastar i min trädgård
varmaste vintern på tvåhundrafemitio år,
och ändå kan ni njuta av lätt snöpuder,
vacker sprayat på gräset.

Åh, du koltrast i min trädgård,
gillar du dekorationerna på ditt gröna bord av gräs?
Trivs du i sällskapet med
dina polare koltrastvännerna?

Alla ni koltrastar i vår trädgård
tycker ni inte att vi är ganska trevliga?
Vi brydde oss inte om att städa vår trädgård,
vi brydde oss mer om er killar…

Så, med äpplen över hela gräsmattan
får vi besök av koltrastar från tidig gryning
då bjuds vi alla på underhållning
både människor och katter med skarpa klor…

Bilden är tecknad med iPad-appen ArtSet

Den som har råd att leva fattigt

2012-01-05T08:34:00.001+01:00

Jag läste just en artikel om hur man kan resa till Karibien och detech-detoxa sig. Det är inte en helt ny tanke att man erbjuder semester från tillgänglighet och teknik, här på Gotland finns ju till exempel Furillens eremitkojor som delvis bygger på samma idé: Hyr en enkel koja för en person, lämna in mobilen i receptionen på hotellet.

Det är lite märkligt hur rika ofta sneglar åt det fattiga och enkla för att koppla av och ibland säkert också för att visa sin trendiga stil och goda smak. Jag tycker förstås att det är bra att folk tar semester och kopplar av. Det jag däremot får lite skumma vibbar från är när människor upplever sig så fångade i sin livsstil att de betalar för att få paus från den.

Allvarligt, om man vill semestra utan tekniska prylar, så är det väl bara att stoppa undan dem? Okej, kanske kan det vara skönt att ursäkta sig med att man "befann sig på en plats där det inte var tillåtet", men å andra sidan, om man är en så viktig, upptagen och rik person att man kan lägga 60000 på en vecka på Karibien med personlig coach, så bör man väl också ha power nog att kunna stå för ett beslut om att lägga undan teknikpryttlarna några dagar? Eller är det så att rikedom krånglar till det? Eller är det krångliga människor som blir rika?

Nu tänker jag på Steve Jobs som knappt klarade att köpa möbler till sitt hem därför att han var så extremt noga med designen på möblerna. Vilket gjorde att han länge bodde nästan utan möbler och när han hittade möbler så hade han ändå extremt få möbler. I det fallet var det nog för att han var en krånglig människa och dessutom insipirerad av zen, men det finns en minimalistisk designstil där less is more och man gör avskalandet till en konst så att inredningen till sist blir så spartansk att jag har svårt att se att jag skulle kunna leva och trivas i sådan miljö. Det blir så torftigt att det blir opraktiskt. Jag har inget emot enkelhet, men funktion är ju skälet till varför vi har möbler.

Man kan hitta samma exempel vad gäller ätande och råvaror. De rika har råd att vara ekologiska och närproducerade, de fattiga kanske inte har någon annan möjlighet än att själva hålla sig med höns och eget grönsaksland... De fattiga lär sig att ta vara på råvaror som olika delar av ett djur, idag har de rika börjat lyxa till det med att gå till krogar som serverar de mest udda inälvor eller "levande tångräkor serverade på is" (jo, sant). De rika kan kokettera med att de ätit sånt som fattiga människor helst vill slippa ifrån.

Förr i tiden var det rikt och tjusigt att vara fet, idag är det billigt, smaklöst och fult att vara fet, ett tecken på dålig smak och stil. När den fattige har riktigt ont om pengar blir det förstås dåligt med pengar att köpa mat för också, så då blir den fattige smal. När den fattige har lite mera pengar är det dock vanligt att de köper så kallad "skräpmat" med fetma som resultat. Det är den typen av fetma som rika ser ner på och vill markera distans till genom att vara smala och vältränade.

Det finns en anekdot om en rik man som pratar med en enkel man som sitter och fiskar. Den rike mannen tycker att den enkle mannen borde skärpa till sig, skaffa ett jobb och så vidare. Han förklarar att då kan den enkle mannen tjäna så mycket pengar att han kan vara ledig och göra det han vill... Fast den enkle mannen gör ju det han vill, han fiskar.

För ett tag sedan var "heorin chic" ett begrepp i modevärlden med Kate Moss som förgrundsfigur. Man glorifierade missbruksmisär, vilket man för övrigt gjort sedan länge i vissa musikstilar som exempelvis jazz, rock eller hiphop. Det har varit fullständigt obegripligt för mig att utmärglade missbruksvrak har uppfattats som attraktiva, men så hörde jag på radio en förklaring om att kvinnor attraheras av exempelvis rockstjärnor som lever ett hårt liv därför att de rent överlevnadsmässigt, på ett bakvänt sätt, visar att de "har bra gener" genom att de kan utsätta sig för alla dessa påfrestningar och ändå vara i liv. Så, visst, kanske är det det som är tjusningen? Fast för egen del undrar jag ju om man inte behöver en hjärna och självbevarelsedrift också...?

I hela den här rundgången kan man också undra över vem det är som är lycklig. En del säger att lycka inte har med pengar att göra, men andra har förtydligat det med att säga att pengar visst påverkar upplevelsen av lycka, fast bara upp till en viss nivå. Man behöver känna att man når upp till en viss nivå av ekonomisk trygghet för att känna sig lycklig, men när man får mer pengar än så blir man inte mer lycklig. En del blir till och med mindra lyckliga.

Kanske är lycka friheten och möjligheten att kunna leva livet så som man vill, utan att leva upp till det som andra förväntar sig. Vad tror du?

Det blåser...

2012-01-03T20:13:00.001+01:00

Det blåser upp till storm.

Det blåser, det blåser och huset ruskar.

Värre ska det bli.

Kulmen nås runt midnatt.

Morgondagens färja är stoppad.

Vi bor på en ö.

Kura ihop er alla mänskor.

Dra upp kragen, vira runt halsduken och upp med luvan.

Lyft undan allt löst.

Stäng fönster och dörrar.

Håll i hatten gott folk på denna mitterska ö.

Det blåser upp till storm.

Låt stormen blåsa!

Låt vågorna slå mot stranden!

Låt allt det lösa blåsa bort.

Fyll hela ön med friska vindar.

Så kliver vi ut i morgon,

till en ny dag,

på en nystormad ö.

Hurra!

Bildtest iPod och iPhone4S

2012-01-02T08:51:00.000+01:00

Det är verkligen något fantastiskt som hänt med kamerautvecklingen i iPhone 4S. Jag har då och då förvånats över att somliga bilder blir så bra trots dåliga ljusförhållanden. Nu gjorde jag ett litet test här på morgonen.

Den här bilden är tagen med min iPod Touch av senaste modell. En riktigt bra iPod med retsinaskärm.

Den här bilden är tagen med min iPhone 4S. Jag vet inte om jag behöver skriva så mycket mer. Ni ser ju. Hur klarar kameran att hantera ljuslågorna till exempel?

Min känsla av att kameran i min iPhone 4S är så mycket bättre än innan är härmed bekräftad. Wow! Inte konstigt att det snart inte finns någon som vill ha enklare kameramodeller… iPhone har tagit över så många funktioner i våra liv.

Året 2011

2012-01-01T18:38:00.000+01:00

2011. Vilket år. Ömsom skratt, ömsom gråt. En del av det som har hänt har varit på ett privat plan som jag inte tänker gå in på här på bloggen. Men ni som står mig närmast vet.

Jag tror att en genomgående fråga har varit ”Hur ska det gå?” och på något sätt så gick det. Nu har vi just påbörjat 2012. Det ska gå det med.

Jag har försökt välja ut några speciella händelser från 2011.

Årets Bil-skifte
Roine och jag jobbar tillsammans. Antingen här i Kappelshamn eller på vårt kontor i Visby. Vi har länge haft två bilar, men så slutade Roine att bowla och behovet av två bilar försvann. Under våren sålde vi först den lilla tuffa Suzuki Swiften och sen bytte vi Suzuki Gran Viitara mot en Nissan Qashqai. Den hyfsat stora Qashqaien drar mindre bensin än den lilla Swiften – häftigt va? Så här långt har det fungerat bra med en bil, men vi är nog lite sugna på att återgå till en bil med fyrhjulsdrift… En gång 4WD och sen är man lite fast.

Årets Stolta Mamma
1) I april hade filmen Snygga Bröst (en viktig och bra film som tar upp allvarliga ämnen) premiär och Alice spelade en av två huvudroller. Under hösten visades filmen på några kortfilmsfestivaler runt om i världen och till vår glädje fick filmen flera priser på Los Angeles New Wave International Film Festival. Filmen kom tvåa i kategorin Short Film, etta i kategorin Best Screenplay, Best Female Actor blev vår Alice och Best Female Supporting Actor blev Rebecca Karlsson.

2) Alice, SÖFRE och S.E.R.O. Egentligen är vi konstant stolta över Alice. Hon är en fantastisk tjej och hon överträffar sig själv hela tiden. Därför är det lätt hänt att ta hennes framgångar som självklara. I själva verket ligger det mycket tanke, energi och engagemang bakom det mesta hon tar sig för. När hon börjat på Södertörns Högskola började hon direkt att engagera sig i studentföreningen SÖFRE. För snart ett år sedan blev hon ordförande i SÖFRE:s Informationsutskott och i augusti fick hon gå in och ta ansvar för marknadsföringen på SERO. Det är riktigt bra gjort.

Årets Hälsoflipp
Det verkar som att jag i och med övergångsåldern möjligen har en aning mindre migrän. (Annars har jag ju alltså daglig, kronisk migrän) Vi pratar ”en aning”. Inga dramatiska skillnader. Men allt börjar med ett litet steg, så jag hoppas att det här är början till något bra… Faktum är att jag inte längre väcks vid 3-5-tiden VARJE dag av migrän, utan bara ibland. Det är ett ganska stort framsteg och skönt.

Årets Hälsoflopp
Där migränen tappar mark, kliver istället ryggvärk in… Så, nu för tiden väcks jag ofta av värk i ryggslutet. Det här växte till ett rejält problem i somras och jag tog bland annat hjälp av Lotta på Kropp-i-Topp.

Årets Hälsofloppbonus
Märkligt nog har ryggvärken tvingat mig att promenera. Det är en riktigt bra grej. I nästan hela mitt vuxna liv har promenader och annan fysisk aktivitet varit ett säkert sätt att sätta fart på migränen. Jag har fattat att jag måste röra på mig ändå, men det har inte varit så lätt att motivera mig när belöningen varit att min migrän ökat under aktiviteten.

Sedan i sommar har jag kunnat promenera utan att få migrän. Det är en stor bonus. Jag hoppas att det fortsätter så här med mig och promenader, fast utan ryggvärk.

Årets Silver-medalj i teknik?
Ja, den går förstås till katten Silver som under ett par dagar intresserade sig för min iPad. Fast, sen var det bra. Numer föredrar han världen IRL.

Årets Musikaliska Överraskning
I somras invigdes Fotografiskas filial på Furillen. Då sjöng en fantastisk tjej som jag aldrig hört talas om tidigare: Frida Sundemo. Röst som klar kristall. Jag är så glad att vi fick vara med och höra henne sjunga.

Årets Bästa Resa 
eller  helt enkelt
Bästa Resan

I augusti reste Roine och jag till Finland. Båda våra mammor är födda i Finland. Roines mamma i Kangasala nära Tammerfors. Min mamma i Närpes. Vi hade inte så mycket förväntningar när vi klev på planet till Helsingfors (som gick direkt från Visby), men allt blev så bra!

Roine träffade för första gången sin mammas moster, sen tillbringade vi ett par dagar med min syssling Karin och hennes man Björn i deras fantastiska sommarstuga precis vid havet. Där snackar vi strandnära!

Tyvärr klantade jag mig med en kamerainställning så de bilder jag tog blev så små… Jag tappade sugen och kom mig aldrig för att lägga ut något på nätet om den här resan därför, men kanske har ilskan lagt sig så att jag kan fixa att göra det nu?

Årets Sorgligaste
Steve Jobs död. Vi har älskat Apple sedan 1989. Steve har varit vår idol. En förebild. Eftersom han varit sjuk en längre tid var det väntat att han inte skulle orka så länge till. Men, det var ändå så sorgligt. Nu håller jag på och läser biografin om Steve och inser att jag nog inte hade haft så enkelt att acceptera hans speciella sätt om jag någonsin hade fått chansen att träffa honom, men det spelar ingen roll. Apples prylar är ändå superbäst!

Svan-qi på Nyårsafton

2011-12-31T14:53:00.000+01:00

Bilden tog jag med min iPhone 4S

Vi kraftladdar inför det nya året och har bland annat tagit en liten promenad till stranden. Där var fullt av svanar som nog också kraftsamlade. De rörde sig så stilla och graciöst – ja, ända tills de satte ändan i vädret och mumsade i sig sjögräs. Svanarna får ursäkta, men det ser kul ut med den där tjocka vita ändan rakt mot skyn och svarta gummifötter som paddlar för att hålla balansen.

Det är ovanligt högt vattenstånd just nu och eftersom temperaturen ligger runt noll grader var det som isfras vid vattenbrynet.

Med denna bild från Kappelshamn vill jag önska alla bloggläsare ett riktigt Gott Nytt 2012!
Ta hand om er alla människor!

Rob Ryans fantastiska papperskonst!

2011-12-28T21:36:00.000+01:00

Handmade Portraits: Rob Ryan from Etsy on Vimeo.

Jag läste en artikel om Rob Ryan och hans bok A Sky Full of Kindness på Brainpickings. Åh så vackra bilder!

Jag har funderingar på att åka till London och i så fall måste jag passa på att besöka hans affär!

Lugna julen i Kappelshamn

2011-12-26T21:47:00.002+01:00

När vi hämtat Alice och åkte hem från Visby på onsdagen var det lite snö på marken och vacker kölddimma över fälten.

Fast vägen var ganska läskig att köra på… precis runt nollstrecket är väglaget ingen hit.

Det här är inte direkt någon julsak, men samtidigt med julstädningen fick jag för mig att måla den här skålen och då fick det bli med de färger jag hade till hands. Skålen var ursprungligen vacker grön med ”guldfrost” men efter att jag var korkad nog att stoppa in den i diskmaskinen så flagade nästan all färg av… Sen dess har den stått och sett ful ut, men NU blev det dags att måla den med acrylfärg med urvalet ”de färger som inte torkat i sina tuber”.

Här sitter Lotti och Totti och filosoferar i det nästan tomma köksfönstret. Det är dagen innan julafton och alla prydnadssaker är så spända på vad som ska hända. Vilken hylla ska få plats på i år? Vilka kompisar kommer de att lära känna?

Och så här blev det! Lotti och Totti fick sällskap av två halmbockar och två garntomtar. Garntomtarna ha Birgit i Hemmanbo, Vittinge gjort. De har jag fått med mig från mitt föräldrahem. Det verkar som att Lotti och Totti gillade sällskapet i alla fall!

Här är ”lertomtarna”, de har jag också fått med mig från mitt föräldrahem.

Silver tycker att bästa påhittet med julen är att vi är så snälla och tar in en gran till honom. Fast, här är han lite otålig eftersom det dröjer så innan själva granen kommer på plats…

Sen kom granen in och belysningen kom på plats, fast, vår tradition är att resten av pyntet sätts på först på julafton, så riktigt klart är det inte. Men Silver är hyfsat nöjd.

Här har vi kommit fram till stadiet julklappar. Julklappar gillar Silver INTE. De ligger ju bara i vägen? Hallå???

Doris gjorde sitt bästa för att få undan julklapparna snabbt. Hon klättrade runt och drog i snören, men lyckades inte riktigt öppna dem…

Men, så kom ju Tomten i år också och klapparna försvann från sina tillfälliga platser under granen och Silver kunde återta den bästa vilplatsen av alla: på en mjuk matta, under en mysigt pyntad gran med behaglig belysning.

Sen åt vi vår julmat. Och Ja, vi blev mätta i år igen och Ja vi har massor av mat över som vi tappert går och småäter av…

Idag har vi varit i Visby. Roine tog en promenad och Alice och jag kollade på Happy Feet 2. Den var jättebra och Ja, jag fick tårar i ögonen när den lille pingvinen började sjunga opera om sin hjältemodige pappa.

De här två tomtefigurerna heter Palle och Päntti och lyckades smyga sig med hem till vårt kök? Så, vad kan jag göra åt det?

Sammantaget en lugn och skön jul. Vi har inte stressat så värst innan heller.

(Alla bilder är tagna med min iPhone 4S)

Rudolf med röda mulen – originalet!

2011-12-24T09:00:00.000+01:00

Vad passar bättre så här på julafton än berättelsen om Rudolf med röda mulen? En klassisk historia om hur någon blir mobbad för en speciell egenskap och sen visar det sig att det är just den egenskapen som kommer att vara till nytta.

Brainpicker har skrivit en artikel om hur berättelsen skrevs 1936 av Robert L. May. Men det var inte förrän Roberts svåger, Johnny Marks, skrev en sång som Rudolf blev verkligt populär. Innan dess hade Max Fleischer gjort den här tecknade filmen om Rudolf.

Det är lite kul att notera att vare sig renarna i barnboken eller i filmen ser så värst ren-lika ut, men men, värre saker har hänt.

Det är å andra sidan mycket fascinerande att tänka på att det var den där lilla, söta berättelsen som så småningom ledde vidare till följande fantastiska video med Kurt Olsson och Damorkerstern från 1990. (Lars Brandeby som lämnade oss den 20 november i år. Vila i frid!)

Hoppas att tomten hittar fram till er alla idag!

Julen, internet och andra förändringar

2011-12-23T09:24:00.000+01:00

Ingen har väl undgått att internet är en faktor som starkt påverkat vårt julbeteende? Tänk på hur ni förberedde julen för tio år sedan och hoppa sen ytterligare tio år tillbaka till 1991… De största och mest påtagliga skillnaderna ligger i att vi till stor del ersatt julkorten med elektroniska julkort samt att vi handlar mer och mer julklappar on-line. Posten har färre julkort att hantera, men får å andra sidan leverera fler paket.

Det här är inte så kul om man är handlare med butik. Till och med här i Visby har jag lagt märke till att butikssäljarna var mer på än någonsin och det var nästan omöjligt att INTE köpa något enligt principen ”tag 3 till priset av 2” och liknande. Eva Franchell skriver om Döden för galleriorna i Aftonbladet:

Efter sexton rekordår ser det ut som om årets julhandel stannar på kanske plus en procent och det är knappast vad handeln hoppades på. Det finns butiker som redan börjat rea ut sina varor.

I amerikanska All Things Digital skriver man om hur internethandeln skapat en ny slags julstress:

No big disasters have been reported yet this holiday shopping season, but there are signs that record-breaking online sales are starting to take their toll on retailers and shippers.

Budfirmorna UPS och FedEx sätter rekord i antal leveranser innan jul och det är deras personal som håller på att stressa ihjäl sig…

Det finns också en välgörenhetstrend – istället för att köpa saker i julklapp till folk som redan har en massa saker, skickar vi, per e-post, presentkort på ex en get eller ett set med skolmaterial som ska ges till någon i ett biståndsland. Ur ett globalt perspektiv är en sådan omfördelning av pengarna förstås toppen – men för varje litet presentkort som skickas finns en butiksägare som får sälja en sak mindre.

Något annat man kan ge i presentkort är pengar att handla för på iTunes. Man kan alltså i sin e-post hitta ett digital presentkort som gör att man kan köpa digital musik som man kan bära med sig i sin telefon. Föreställ dig hur den tanken hade landat i din hjärna 1991! Jag hade kanske fått ett litet hum om vad det innebar om någon berättat det 1991, men att digital musik, iPods och iPhones skulle så totalt förändra hur vi hanterar musik – nej, det hade jag säkerligen inte fattat.

Hade någon sedan försökt sig på att prata om Facebook 1991 så hade jag säkert skrattat och trott att det var något som andra höll på med, men inte jag. I själva verket är jag inne på Facebook varje dag och just i juletider innebär det också att vi liksom delar julförberedelserna med varandra. Vi får större inblick i hur andra gör när de förbereder och firar jul.

Vi har också förändrat våra matvanor. Det började med Atkins diet och ledde fram till LCHF – allt fler har börjat dra ner på kolhydraterna i maten eller skippat dem helt. Så, plötsligt har vi fått massor av nötter att välja på i butikerna och ibland rapporteras det om smörbrist! Smörbrist? Det låter som något som hände under andra världskriget när maten var ransonerad, men det händer idag och framför allt har Norge problem med smörbrist…

Du har säkert andra reflektioner om hur julfirandet har förändrats. Är det bra eller dåligt? Jag har ingen aning. Vi vinner en del och förlorar annat – är det inte så det varit med utveckling jämt? Förhoppningen är att vi ändå vinner mer än vad vi förlorar.

Julhälsning med Herr Is Björns Juldans!

2011-12-21T19:02:00.000+01:00

Här är årets julhälsning till alla våra vänner och bloggläsare. Det är en liten film med Herr Is Björns Juldans – som en liten fortsättning på förra årets julsaga som ni hittar här.

Använd gärna kommentarsfunktionen om du vill hälsa tillbaka!

God Jul & Gott Nytt År önskar Åsa & Roine!

Pepparkakor, flowerpower och fantastiska idéer!

2011-12-19T10:36:00.000+01:00

Jag har i helgen börjat läsa Walter Isaacsons bok om Steve Jobs. Spännande läsning för ett Apple-fan som jag. Innan när jag tänkte på Kalifornien, San Fransisco, hippiekulturen och Silicon Valley så har jag inte riktigt förstått att alltihop är samma sak. Jag har placerat hippiesarna för sig och datorerna för sig. Även om jag förstås känt till att Steve hade en tid då han gick barfota, lät håret växa och flummade runt, så tänkte jag på det mer som en parentes i hans liv. När man pratade om att Apple gjorde datorer för kreativa människor såg jag designers och mediafolk framför mig, inte ett gäng av Channa Bankier-look-alikes. Det är först nu jag fattar att det krävdes en sådan där mental revolt för att någon skulle börja tänka tanken att datorer skulle vara till för vanliga människor. Att man skulle kunna känna att datorn var en kompis och inte en obegriplig maskin.

Det behövdes nya idéer som motpol till industrialismen och alla maskiner. Hippiesarna öppnade upp dörrar till nya sätt att tänka, att kombinera företeelser på nya sätt – det som vi kallar för att tänka kreativt och ”out of the box”. Människor behöver kraftfulla mentala knuffar för att på allvar börja tänka nytt. I Sverige ligger vi bra till när man rankar länder efter kreativitet, men det finns ett land i vår närhet som jag tror är lite som Östersjöländernas ”Silicon Valley” och det är Estland.

När Sovjet släppte sitt grepp om Estland uppfattar jag det som att en massa kreativitet släpptes lös. Jag baserar det på det jag sett vid mina besök i Estland. Jag började lägga märke till lekfullheten i konst och konsthantverk och förstås de fantastiskt designade hotellen! Men, vid mitt senaste besök i mars var inriktningen på näringsliv och vi besökte flera spännande företag och miljöer. Det spritter av kreativitet i luften i Estland idag!

Det verkar som att de på allvar tror att de är speciella, att de kan och det finns en framtid för de som vågar. Lite som Steve Jobs såg på sig själv… Om Kalifornien hade sin hippie-era med flowerpower och studentrevolter som ifrågasatte det gamla och traditionen, så tror jag att Estland just nu befinner sig i en liknande kokande gryta. Det är därför de kommer på ett sådant här jippo som Pepparkaksmani/PiparkoogiMaania. Jag tror det kommer att växa fram stordåd ur den här Piparkoogi-powern!

Mitt gamla piano

2011-12-18T19:40:00.000+01:00

Det fanns ett piano i vårt hus när jag var liten. Det var min systers – hon är 17 år äldre än mig och hon hade flyttat hemifrån. Det var nog bara en tidsfråga innan hon skulle vilja ha sitt piano i sitt egna boende.

Jag satt vid hennes piano och plinkade lite ibland. Mina föräldrar tänkte vara lite smarta och slippa undan att behöva köpa ett piano till när min syster skulle flytta ut sitt piano, så de investerade i en blockflöjt till mig. Blockflöjt? Jag tutade lite i den där flöjten men fattade inte riktigt vad jag skulle ha den till. Det var ju svårt att spela flöjt. Särskilt om man jämför med ett piano. Så, jag fortsatta att plinka på syrrans piano och den där flöjten… tja, det gick faktiskt att slå i spik med den, så någon nytta hade jag av den.

Sommaren 1968 flyttade vi från Vittinge i Västmanland till Gotland. Syrrans piano var med. Efter ett tag fick hon mycket riktigt ett eget hem och så hämtade hon sitt piano. Mamma och pappa insåg att det kanske inte var så stor mening med den där blockflöjten, så de köpte ett piano till mig. Det är det pianot du ser på bilden.

Jag tror att pianot är tillverkat på 30-talet. Det är i riktigt fint skick, håller stämningen fenomenalt och mitt enda klagomål är en tangent som ibland fastnar lite. Pianot var i det närmaste oanvänt när jag fick det, eftersom det var ett par som köpt det till sin dotter, men hon hade inte varit så intresserad av att spela. Om jag får önska något så önskar jag att de två ljushållarna som brukar höra till den här modellen skulle fått vara kvar – för det finns 2x3 träpluggar på vardera sida, så jag antar att det har suttit två ljushållare i mässing där.

Jag började ta pianolektioner privat när jag var 8–9 år. Min lärare hette Ruth Svanström. Sen spelade jag tills jag blev vuxen, men när jag flyttade till Uppsala fick pianot vara kvar på Gotland. Inte förrän vi skaffat ett lämpligt boende i Växjö vågade jag mig på att ta över pianot. Fast, då gick det bara några år så flyttade vi till Gotland. Först magasinerade vi pianot, sen kånkades det upp till en lägenhet i Slite och efter ett par månader var det dags att ta det till huset i Kappelshamn.

Jag kan inte påstå att jag är så värst skicklig på att spela piano. Jag kan läsa noter hyfsat och jag har nöje av att spela och sjunga. Ibland skriver jag sånger. De senaste åren har det dock blivit lite spelande. Delvis beroende på att jag har haft lite problem med mina fingerleder. Men pianot, det vill jag alltid ha med mig. Jag är inte typen som har antika möbler, men just pianohörnet är ändå en avdelning med lite äldre föremål.

På bilden har jag rensat bort det mesta från pianot, men där står i alla fall en liten statyett med Johan Ludvig Runberg (därför att min mormor menade att han finns långt tillbaka i vår släkt – vilket vi andra ställer oss skeptiska till) samt en fantastisk pokal som min mormor köpte till sig själv som minne av att hon vann första pris i Sångfestivalen i Helsingfors sommaren 1920. På tavlan till höger sitter min mamma i knät på sin pappa, bilden är från 1920 och han dog i slutet av året i Spanska sjukan. I mitten är en minnestavla som mammas morbror Hugo målade som present till mina föräldrars bröllop.

Lite solsken från La Masia

2011-12-15T22:08:00.000+01:00

Igår åt vi i Tillväxt Gotlands styrelse tapas på La Masia/Donners hotell. Jag blev grymt imponerad av Alexander som är restaurangchef – det var hans bröder som började med hotellet. Först köpte de huset som skulle renoveras och så bjöd de över Alexander som har jobbat med familjens restauranger i Jönköping. Han tillbringade två veckor i Visby, gick runt, funderade och kollade in restauranger. Vad skulle man kunna göra med restaurangen på det blivande hotellet?

När han kom tillbaka till Jönköping hade hans kompisar bokat med honom på en fotbollsresa till Barcelona. Innan fotbollen gick de på en tapas-restaurang och Alexander blev ruggigt imponerad av konceptet och såg till att få komma in i köket och prata med kockarna. ”Jag vill att ni följer med mig till Gotland!” och så blev det! Fatta vilken kille, så nära från tanke till handling! Så nu har La Masia två tvättäkta, spanska kockar och restaurangen serverar just tapas.

Hotellet är superfint renoverat och restaurangen har en egen, vacker stil. De har dessutom köpt Medeltidshotellet plus det Gamla Landsarkivet som de renoverar till 28 hotellrum.

Familjen kommer från Libanon och de trivs jättebra på Gotland. Vilken solskenshistoria va?

Hollywood inspirerar elever på Fårösunds Folkhögskola

2011-12-14T09:59:00.000+01:00

Det händer spännande saker på Fårösunds Folkhögskola. Från att skolan har känts lite avsides och kanske lite ”hemtovad” har den utvecklats till en spännande plats där både tjejerna på Ellas Rocklinje och eleverna på Utbildning för kommersiellt manusskrivande jobbar med täta internationella kontakter.

Manuslinjen har till exempel experter från hela världen som föreläser via webcam. Just nu är det emellertid ännu häftigare: nu har de besök av Bill Mernit som är ”kungen av Rom-Com” – alltså romantiska komedier. Fatta att de lyckas få honom att komma från Los Angeles och University of California till det lilla samhället Fårösund och den lilla folkhögskolan!

Det är helt underbart! Superbra jobbat av folkhögskolan och jag misstänker att rektorn Meit Fohlin har sin del i den här internationella profileringen. Fortsätt så här!

När crazy blir riktigt läskigt…

2011-12-12T11:57:00.000+01:00

När E-type stuffade in i rutan i lördags och sjön Mikael Wiehes Titanic så studsade jag till. Herregud! Vad var det här för glad och galen Ska-version av låten? Hade han ingen respekt för låtens allvar? Men, sen tänkte jag lite till: egentligen blev det ännu läskigare med den här gladversionen. Många bara stuffar runt och har kul och märker inte eller bryr sig inte om att skeppet sjunker, Party On!

Nu när jag lyssnar på låten igen så tycker jag att den här versionen växer. Den lämnar en stark bismak efter sig.

Landsbygdsdöden smyger sig på från ytterkanterna…

2011-12-12T08:00:00.001+01:00

Jag vet inte hur jag ska börja skriva det här blogginlägget. Det känns som att jag redan använt orden så många gånger att de tappat kraft bara av att upprepas samtidigt som utvecklingen på landsbygden backar in i döden.

Just nu är det skolnedläggningarna som står på agendan. Vid andra tillfällen är det vårdcentraler, äldreomsorg, förskolor, bussar, bensinmackar eller butiker. Sånt som vi behöver ha runt omkring oss på rimligt avstånd.

Gunnar Bendelin slog näven i bordet och startade Landsbygdsupproret i förra veckan:

Nu bubblar redan en motreaktion till Visbyfixering, till stöd för de personer, organisationer, företag som vill satsa på en levande landsbygd, men som känner sig motarbetade.
- Jag vill inte vara en bråkstake eller bli betraktad som rättshaverist, säger han, men är tydlig i sitt budskap att nu får det vara nog.

I mellandagarna planeras ett fackeltåg i Visby.

I Fårösund har de redan tidigare kämpat för skolan och hade då en idé om att starta friskola, som lades på is eftersom de fick löften om att skolan skulle bli kvar… Nu på morgonen har Radio Gotland pratat med Lisa Blochman om nedläggningen av högstadiet i Fårösund, samtidigt som radion också tar upp faktumet att många väljer att låta sina barn gå i skola i Visby – det blir enklare när föräldrarna jobbar i Visby.

Jag tycker att radion tar upp en otroligt viktig aspekt av problemet. Ju fler vi är som åker till Visby för att jobba desto fler blir vi som gör dagliga matinköp i Visby, som går på apotek i Visby och som tankar bensin i Visby. Den här grejen att man ska tänka på att handla på landet blir något som man får påminna sig själv om och det är i alla fall för min del ett ständigt dåligt samvete. Vi människor gör det som tenderar att vara bekvämast.

Det är bekvämt om föräldrar och barn befinner sig i närheten av varandra under dagarna. Om man tillsammans åker i bil in till stan för att komma till skola respektive jobb får man en pratstund. Om det händer något på skolan, som att barnet blir sjukt, är det nära för föräldrarna att ta sig dit. Om man exempelvis vill julhandla en eftermiddag är det bra mycket enklare om båda redan befinner sig i Visby, mot att barnet först ska transporteras till stan – om det går med buss, okej, men oftast är väl alternativet att bli hämtad med bil? Om barnet av någon anledning slutar tidigare en dag är det enkelt att gå lite på stan, kanske vara på biblioteket och sen gå till sin förälders arbetsplats.

Min framtidsvision av Gotland innehåller en synnerligen levande landsbygd och i den bilden finns det med skolor, förskolor, äldreomsorg, vårdcentraler, bussar, bensinmackar och butiker som är hyfsat jämnt utspridda över ön. Men jag tror att den viktigast faktorn är arbetstillfällen på landet. Det är helt galet att Fårösund aldrig fick de där ersättningsjobben de var lovade efter nedläggningen av KA3. Det är helt galet att arbetsplats efter arbetsplats försvinner. Arbetstillfällen är den viktigaste faktorn för att förflytta människor under dagarna. Det bekväma är att ha kort avstånd mellan arbetsplats och service. Folk är jäktade på morgonen när de ska till jobbet och de är trötta och jäktade när de ska hem från jobbet. Allt som minskar stress tas tacksamt emot. Så länge det minskar familjers stress att låta barn gå i skola nära sin egen arbetsplats, kommer folk att fortsätta att låta barnen gå i skola i stan, trots att de bor på landet.

Om vi förutsätter att vi har en bra infrastruktur med vägar, bredband och så vidare anser jag att arbetstillfällen på landet den enskilt viktigaste faktorn för att vi ska kunna utöka servicen på landet. De gånger man politiskt försökt lösa det här genom att flytta ut kommunala/regionala arbetsplatser på landet så är det visserligen bra försök, men man jobbar emot människor inbyggda bekvämlighet. Tyvärr. För de som redan jobbar i stan är det inte en bonus att behöva köra ut till landet. Plus att de här satsningarna är ganska futtiga sett till effekt. Vi behöver arbetstillfällen i sådana verksamheter som genererar massor av verksamhet i närliggande företag!

Exempel på bra landsbygdssatsningar är Pigge Werkelins Drömstugor i Björkhaga/Sanda och Slite och Joachim Kuylenstiernas satsningar både i Kustparken i Fårösund och på Bungenäs. I Joachims fall är den bästa delen sådant som pågår året runt, exempelvis att satsa på att Folkhögskolan i Fårösund får så bra förutsättningar som möjligt med bland annat studentbostäder men också att bygga permanent boende och lokaler för arbetsplatser och attraktiv verksamhet.

När vi har kämpat för hamnen i Kappelshamn har vi använt uttrycket ”den dynamiska triangeln på norr” för att ge en bild av hur Fårösund, Slite och Kappelshamn tillsammans borde kunna bli ett slags kraftcenter för utveckling och tillväxt. Det fungerar inte om varje plats ska jobba för sig – orter på landet måste jobba ihop för att kunna bjuda på alternativ till Visby. Vi måste börja tänka ”sidledes” och inte alltid bara se bilder av hur allt ”strålar ut” från Visby.

Jag har gjort ett par bilder som åskådliggör det här – klicka på respektive bild så öppnas de i större format i ett eget fönster:

Jag upprepar: min åsikt är att den enskilt viktigaste faktor som behövs för att landsbygden ska leva är arbetsplatser. Stötta företagsetableringar, -expanderingar och -investeringar på landet, ge bränsle till näringslivsmotorn så kommer de att dra med sig resten av den service vi vill ha. Ett vitalt näringsliv är viktigt för framtiden. Det är därför jag jobbar för Tillväxt Gotland.

Det här kan ingen förstå som inte varit med om det själva…

2011-12-11T19:33:00.001+01:00

Åh, nu hörde jag det igen på TV, den där hopplösa, slentrianmässiga klichén om att ”ingen som inte varit med om det här kan förstå”. Men herregud, vem tror folk att de är? Att de är världsunika? Gjorda med en så märklig personlighet att ingen i hela världen kan förstå vad de har gått igenom om de inte har gått igenom exakt samma sak?

Trams säger jag! Det är som en lidandets egotripp att inbilla sig sånt.

Jag tycker att det är så otroligt nedsättande att döma ut andra människor som står beredda med empatisk förmåga för att lyssna med en innerlig önskan om att göra sitt bästa för att förstå. Och vet ni vad? De där människorna är inte dumma i huvudet – flera av dem är intelligenta människor med fantasi, inlevelseförmåga och egna erfarenheter att luta sig mot. Självklart kan det vara lättare att förstå sådant som liknar de kunskaper och erfarenheter man har, men det är faktiskt inte omöjligt att skaffa sig en hyfsad uppfattning om en annan människas situation.

Själv har jag daglig migrän. Det kan för all del ibland vara lite tröttsamt med folk som kommer med råd av den typen jag passerade för 20-30 år sedan, men samtidigt så visar de omtanke när de gör det. Då och då händer det att någon säger ungefär ”Gud vilken huvudvärk jag hade igår, då tänkte jag på dig!” och visst, självklart kan deras huvudvärk inte vara precis som min huvudvärk, men grejen är att de faktiskt försökte tänka efter hur det kan vara att vara jag. Det är jag glad för.

Jag tror att vid de tillfällen någon verkligen vill veta hur det är att ha migrän så som jag har det, när de faktiskt lyssnar, då kommer de också att lära sig något och faktiskt förstå lite mer.

Så, om du som läser det här vet med dig att du då och då säger ”ingen som inte varit med om det här kan förstå” – fundera över vad det är du säger. Kanske lyckas du i bästa fall stoppa dina ord innan du stoppat en omtänksam medmänniska som faktiskt ville visa lite medkänsla och förståelse.

Härlig kortfilm: Aime Moi

2011-12-11T17:21:00.001+01:00

Hade turen att få se den underbara och överraskande kortfilmen Aime Moi på SVT/UR:

Clarisse sliter på ett brasserie där chefen skriker och allt är tungt. Men när det är som värst dyker drömmarnas prins upp!

Jag är ganska säker på att du inte kommer att räkna ut hur det går!

Happy Thoughts och halvfullt glas

2011-12-09T20:44:00.000+01:00

Jag är ganska tränad på att tänka positivt och har nog en positiv livssyn med mig från barnsben. Fast, ibland måste också jag verkligen vara kreativ för att hitta den positiva vinklingen. Den här hösten har bjudit på en del prövningar och jag har fått träna min positivitetsmuskel. Men sen var det som att jag tappade fokus. Mitt glas såg mer halvtomt ut än halvfullt.

Idag kom jag på mig själv. Hur bakvänt det var att jag glömde bort att se allt som finns i glaset och så vände allt till en glad tacksamhet över alla möjliga saker. Jag hittade mina Happy Thoughts igen.

Nu väntar jag bara på att jag också ska kunna flyga som Peter Pan!

Sluta tramsa om bildretuscheringar!

2011-12-08T21:31:00.001+01:00

Det verkar som att alla tidningar hakar på den ”fantastiska nyheten” om att tidningsbilder retuscheras. Jag antar att hypen beror på att någon har skickat ut pressmeddelanden om ett nytt datorprogram som kan läsa av hur mycket en bild är retuscherad. Läs t.ex. Wendela eller Dagens Nyheter.

Jag tycker det är tramsigt. Minsta barn vet väl att bilder i tidningar är retuscherade? Och väldigt många har själva möjlighet att retuschera sina bilder i dator idag. Det är ingen stor grej.

De exempel jag sett i tidningarna har inte heller visat så värst hårdretuscherade bilder, utan mest handlat om att man snyggar till bilderna lite. Självklart kan det gå över till nästan sjuk retuschering om man börjar laborera med att ta bort 20 kg övervikt eller att släta ut alla rynkor – men det är väl inget skäl till att vi ska sluta att retuschera bilder?

För mig är det lika självklart att tidningarna retuscherar bilder som att alla som medverkar på tv blir sminkade – utom i typ direktreportage på gatan.

Många människor tycker det är jobbigt att vara med på bild. Om de dessutom ska placeras på ett tidningsomslag och behöva skylta med finnar så är det ännu känsligare. Alla är inte vana fotomodeller. Alla blir inte retuscherade för att ”lura läsaren” utan kanske bara för att själva känna sig bekväma med exponeringen. Det finns till och med personer som har stenhårda krav på fotografen för att ens ställa upp på en fotografering just därför att de inte står ut med att se sig själva på bild ”hur som helst”.

Aftonbladet mer lönsamt i digital utgåva än på papper!

2011-12-06T21:20:00.001+01:00

För ett år sedan bloggade jag om Papperstidningens död och Skärm eller papper?

Lokalt har tidningarna försökt ta fram en lösning för iPad, men enligt min mening är det en halvhjärtad, tafflig lösning som jag inte är beredd att betala för. Samtidigt pågår som jag förstår en panikdiskussion om hur de ska ha råd att fortsätta att ge ut tidningar och också om hur de ska kunna ta betalt för digitala tidningar.

Jag blir mycket glad när jag läser att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin berättar i Resumé att de nu tjänar mer pengar på sin digitala tidning än på papperstidningen.

Vi kommer självklart inte att sluta ge ut papperstidningen. Vi älskar den och den är en god affär. Men det är inte längre vår volymprodukt. Jag drog exemplet för att alltför många slentrianmässigt svarar att ”jo, jo, det där med digitalt är kanske spännande, men det finns ju inga pengar där”. Det är inte sant och är en trött, bakåtsträvande inställning till utvecklingen i tidningsbranschen.

Precis som i de blogginlägg jag skrev för ett år sedan vidhåller jag att det är svårt att med blicken riktad mot framtiden blir allt svårare att motivera papperstidningarnas existens. Digitalisera mera!

Åh Laleh, Laleh!

2011-12-06T19:44:00.001+01:00

Sedan höstens omgång av succéprogrammet Så Mycket Bättre började sändas är det likadant varje lördag. ”Åh Laleh, Laleh…” alla som sett programmet älskar programmet, de intresserar sig för alla artister, blir lyckliga när de upptäcker nya sidor hos de här människorna som de annars bara ser uppträda, men sen kommer det alltid: ”Åh Laleh, Laleh!”

När Laleh framför sina personliga tolkningar av de andra artisternas låtar ryser det skönt i mina ben. I lördags var det dags för de andra artisterna att tolka Lalehs låtar och nog var det med en alldeles särskild högtidlighet och lycka som de tog sig an uppgiften?

Jag vet inte vad det är hon gör den här fantastiska tjejen, men hon förtrollar alla. Nu har jag också fått veta mer om hennes bakgrund, hur de flydde från Iran och att hennes pappa var en hjälte som drev en politisk, underjordisk tidning.

Dessutom är programmet toppreklam för Gotland och Grå Gåsen. Det tackar vi för!

Gotlandståget tuffar på mot Roma!

2011-12-03T08:59:00.001+01:00

Bilden är lånad från föreningen Gotlandståget.

Ett gäng nördiga män i Dalhem har fortsatt att leka med tåg och växlat upp till att leka med riktiga tåg. Detta har de gjort så utmärkt bra att järnvägsstationen blivit ett omtyckt utflyktsmål, men så började de tycka att det var lite futtigt att bara kunna köra tåget fram och tillbaka till Eken… Så de fortsatte att lägga spår till Munkebos och så Tule och sen var det förstås omöjligt att inte vilja fortsätta hela vägen till Roma.

Idag rapporterar Radio Gotland om att föreningen fått fortsatta bidrag på nästan 4,3 miljoner för att fortsätta att lägga spår och på Gotlandstågets hemsida kan man läsa följande:

NYHET! Idag har Föreningen fått besked att vi tilldelas medel för bygge av järnväg mellan Dalhem och Roma. Regionalfonden Småland Öarna har beslutat att stötta projektet ”Utbyggnad av Gotlands Hesselby Jernväg, Etapp III + IV”. Projektet inleds 1/1 2012 och ska vara avslutat 31/12 2014. Mer info kommer på hemsidan.

På hemsidan hittar du förstås också mer information om deras verksamhet samt en karta med den planerade spårsträckan.

Under åren 1968–1980 bodde jag i Roma. Då och då fick vi för oss att cykla förbi Roma Kungsgård och vidare längs banvallen till Tule station. Jag känner till de här trakterna och det ska bli så kul att för första gången kunna åka tåg där. Så som min mamma och pappa kunde göra medan det ännu gick tåg där.

Grattis till pengarna Gotlandståget! Ni har gjort er väl förtjänta av pengarna. Hoppas att projektet kommer att slutföras enligt era planer.

Blåsig första advent

2011-11-27T17:06:00.001+01:00

I dessa Facebooktider började adventsstjärnorna lysa redan i fredags och doften av bullbak och knäck har legat tät i Sociala Media. Fast i vårt hus har vi inte riktigt fått till julkänslan.

En stor skillnad mot för ett år sedan är att då hade det kommit snö. Läs mitt blogginlägg från julmarknaden på Bläse.

Men visst, vi pallrade oss iväg till Bläse i år igen. Där blåste det som rackarn även om stormen ännu inte var här med full kraft. Massor av bilar var det där.

Helt ärligt så var jag nog inte på humör för julmarknad, för allt kändes som en upprepning av förra året och året innan och året innan… Kanske är det just det som är grejen, det som gör traditionen – men jag är ju tyvärr en sådan där typ som kan tappa intresset när företeelser börjar gå på rutin.

Vi tog oss en en skinkmacka i alla fall. Sen gick vi en runda till och dagens intressantaste möte hade jag med Thomas Johansson från Levide som slipar stenar och hade bra koll på olika mineraler och fossiler. Jag gillar sten, så det var kul att få prata med någon som visste lite mer. Mest förvånande var att få hålla i ett oslipat stycke tigeröga som hade en speciell struktur och lyster som är ganska långt från hur ett slipat stycke tigeröga ser ut.

Vi köpte två strutar chokladpraliner från Wallins café i Katthammarsvik. Själva caféet är stängt nu för tiden, men sonen har övergått till att göra godis. Vi köpte också en krans att hänga på ytterdörren, för ovanlighetens skull var den gjord av cypress.

Det blåste rejält på väg tillbaka till bilen.

Den här bilden är kanske inte så märkvärdig, jag hade behövt ett teleobjektiv för att komma närmare de stormande vågorna, men när jag tog bilden höll jag kassen med julkransen i vänsterhanden och höll iPhonen med högerhanden för att ta bilden. Jag började skratta för vinden tog i så hårt i iPhonen att det var svårt att hålla den – men håller ju mest i ena änden när man ska ta en bild.

Väl hemma hjälptes vi åt att ställa ut stjärnor och ljusstakar och sen drack vi julte och provsmakade våra praliner – den ena sorten med smak av Baileys och den andra honung och saffran. Goda båda två!

Nu kurar vi i huset och lyssnar på stormen som ökar. På Gotland har man gått ut och rekommenderat att folk håller sig inomhus från kvällen, men jag tror inte att stormen kommer att bli lika hård här som i södra Sverige och på västkusten.

Dekadansens sorgliga spillror…

2011-11-22T15:56:00.001+01:00

Jag har tidigare skrivit om bratsen, golddiggertjejerna och partymodellen de kör på Kallis på somrarna. Oftast orkar jag inte bry mig. Det är bara så patetiskt alltihop.

Men så stod det en ny artikel i lokaltidningen angående inspektörernas rapport från Kallis i somras. Ett helt stycke ägnas åt champagnen…

Att champagnesprutandet skulle ha försvunnit stämmer inte. Speciellt under onsdagseftermiddagen sprutades det champagne, framför allt på hyllan. Enligt rapporten var det något som krogen hade planerat. Förutom att champagnen sprutades rakt ut i luften hällde också ett sällskap med män drycken över unga kvinnors huvuden och innanför deras kläder. Personalen ingrep inte. Under alla tre besöken på Kallis såg inspektörerna hur det sprutades champagne.

Jag fattar så långt som att det är partystämning, att allting trissas upp, att man fnissar och skrattar åt det mesta och bara glider med. Men någon gång borde det väl ta stopp? Vill tjejerna verkligen ha den där champagnen hälld över sig och innanför sina kläder? Okej, det är väl inte som att de har lång betänketid, saker händer i snabbt tempo, men i eftertankens kranka blekhet: känns det inte fånigt att stå där kletig och kladdig? Är det inte pinsamt att veta att killarna betraktar en som en slags ”lovligt byte” som det är fritt fram att hälla alkohol på?

Just nu går serien Boardwalk Empire på SVT. Den handlar om när det blev spritförbud i USA och gangsterorganisationer växte fram genom att satsa på smuggling och svartsprit. Serien är jättebra, men jag mår alltid dåligt när jag ser hur männen behandlar kvinnorna när de är ute och festar. De älskar att slänga förnedrande skämt omkring sig som går ut på att kvinnor är dumma, mindre vetande och till exempel inte kan få lov att rösta… Kvinnorna är glittrande, underhållande smycken på tillställningarna och de ska helt enkelt inte vara smarta. Kvinnorna är som statussymboler, som fjädrar som männen kan pråla med.

Vad är det då killarna och tjejerna på Kallis håller på med kan man undra? Någon slags glorifiering av 30-talets sätt att festa? Vad hände med jämställdheten och starka självständiga smarta kvinnor? Är det så att hjärnorna återgår till något slags reptilstadie under den ålder då folk är inställda på parning eller vad? Jag fattar faktiskt inte att tjejer och killar kan bete sig så här hjärnblåst dekadent 2011. Det är synd om människorna.

Företagande på landsbygden, på vår ö och på Seskarö

2011-11-21T19:28:00.001+01:00

När jag gjorde ett uppdrag uppe i Haparanda fick jag kontakt med PE Isaksson som bor på Seskarö. Ibland läser jag hans blogg. Nu har han skrivit ett blogginlägg om företagande, svartjobb och vikten av att gynna de lokala handlarna som är tänkvärt för alla oss som bor på små ställen eller rent av på öar. Jag tycker att han gör många tänkvärda reflektioner.

Läs gärna mer på hans blogg när du ändå är i farten!

Mystik i Visby

2011-11-19T19:44:00.001+01:00

Idag har Roine och jag varit i stan och bara promenerat runt och myst. Vi åt supergoda kroppkakor på Bageriet vid Stora Torget – rekommenderas! Klockan 14.50 började filmen vi skulle se och när vi hämtat biljetterna gick vi en sväng på Klinten. När jag skulle fotografera utsikten tog jag av mig handskarna och lade på muren.

Hela dagen har dimman legat på lur och vandrat in över staden. Så här såg Visby ut från Klinten på eftermiddagen.

Sen var det dags att gå till bion och se Tintins Äventyr: Enhörningens hemlighet. Det är en 3D-film så man får ta på sig 3D-glasögon. Filmen var jättebra! Övergången från serieform till 3D-film fungerade bra. Den var rolig och spännande. Däremot kändes den lite för farlig för barn i 5-8-årsåldern. Det var flera barn i den åldern där. Jag tror att föräldrarna nog felbedömt filmen…

När vi gick till bilen efter att filmen var slut hade dimman svept in i Visbys alla gränder. Det var verkligen mystiskt. På vägen hem var det bara ett fåtal korta sträckor som var dimfria, annars låg dimsjoken täta.

Skrota Juholt…

2011-11-19T09:56:00.000+01:00

Jag vill direkt påpeka att jag är extremt dåligt insatt i vem Håkan Juholt är som person och jag har inte ens satt mig in i vad han står för politiskt. Det beror på att jag intuitivt känt att han är helt fel som partiledare för Socialdemokraterna. Det har känts helt onödigt att sätta mig in i vem han är, för rent logiskt borde han snart försvinna från den posten. För det är nämligen något med Juholt som är fundamentalt fel. I Wikipedia kan man läsa följande:

Juholt kommenterade även förslaget om honom som ny partiledare såhär: ”Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapacitet politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning.

I detta är jag helt överens med Juholt. Det är tråkigt att hans partikamrater inte tog honom på orden och avstod från att välja honom till partiledare.

Min bedömning av Juholt hänger endast ihop med det allra ytligaste, de signaler han sänder ut. För det första ger han intryck av att vara en ganska töntig farbror. Han är född 1962 precis som jag, men jag fick en chock när jag insåg att jag är lika gammal som han, ja, jag är till och med ett halvår äldre än honom, men jag uppfattar honom som minst tio år äldre. Delvis beror det på hans mustasch, men även utan den skulle han ha en farbroderlig karaktär. Kanske skulle det fungera om man samtidigt kände att han drevs av en stark energi och målmedvetenhet, att han verkligen ville framåt - men till mig har det bara nått fram en känsla av gnällig gubbe. Plus att jag fått för mig att han försöker damma av en slags arbetarklasspolitik som har utgånget datum. Att Socialdemokraterna i grunden är ett arbetarparti är självklart, men arbetsmarknad och näringsliv har förändrats. Nutida socialdemokrater borde kanske tydligare ta in småföretagare under sina vingar?

Sen beter sig Juholt direkt drumligt och plumpt. Han började med att sitta i en bar på en semesterort i Turkiet och säga olämpligheter och sen har det fortsatt. Han småklantar sig hela tiden. Ena dagen har han missat vad som gäller för bostadsbidrag, nästa ska han bojkotta SVT… Jag orkar inte ens läsa artiklarna om sådant här.

I veckan råkade en partikamrat skicka ett sms med kritik mot Juholt så att det hamnade i fel mobil… Jag kan inte tänka mig annat än att det är många inom socialdemokraterna som tycker att det är oerhört pinsamt att ha Juholt som partiledare och vad värre är så rasar deras väljarsiffror.

Jag tror inte att Juholt på något sätt kan rädda upp situationen. Om inte socialdemokraterna får bort honom är frågan bara till vilka partier som väljarna kommer att flytta till? Även OM Juholt försvinner från partiledarposten så krävs det i dagsläget ett smärre mirakel för att socialdemokraterna ska återhämta sig. En del menar nog att utvecklingen i världen gått förbi den socialdemokratiska politiken, men jag tror att Sverige fortfarande behöver en utvecklingspositiv och handlingskraftig socialdemokrati grundad i en mänsklig värdegrund.

Eller, så är det något annat parti som kommer att ta vid? Miljöpartiet ligger nog bäst till. Miljö är ett engagemang som spänner över alla branscher, alla klasser, alla landsdelar och all politik. Stina Morian och Svend Dahl skriver om detta i en artikel i Svenska Dagbladet:

Partiet har potential att få långt över tio procent i nästa val om det spelar sina kort rätt – och lyckas behålla sina trogna väljare samtidigt som det lockar både osäkra väljare och MP-vandrare samt lyckas vara det mittenparti väljarna förväntar sig.

Redan 1976 kunde man läsa Alf Henrikssons kloka ord i boken Teckningar & Vers:

FAKTUM

Vi kan leva utan frihet, politik och progression,

utan välstånd, utan byxor, utan lag och religion,

utan vetenskap och skönhet, utan sanning och förnuft

men vi kan inte leva utan vatten och luft.

Back to basic. Vilka är dagens faror? Vilka är de nutida orättvisorna? Det parti som är bäst på att fånga upp de frågor som rymmer dagens missnöjen, oro och rädslor och omvandla det till handlingskraft och positiva lösningar är det parti som kommer att vinna flest röster. Det är inte konstigare än så.

I väntan på vinterdäck

2011-11-14T22:43:00.001+01:00

Idag har jag varit i Slite och fått sommardäcken utbytta mot dubbdäck. Medan däckfirman fixade med bytet, tog jag en promenad. Det var vackert höstväder. På torget finns den här stenstolen, men den var för kall för mig idag.

Den stenlagda promenaden skimrade i morgonljuset.

Nere vid hamnen reste sig som vanligt Nordstreams stora kranar. Undrar hur länge till de ska vara där? Nu är väl gasledningen klar?

Fiskebodarna i motljus. Solen står lågt så här i November. Idag har varit soligt och då har det inte varit lätt att köra bil med det låga ljuset. Solglasögonen har inte räckt så långt.

Betongbaggen spejar tyst ut över havet. Kanske passade den på att lagra lite solvärmen inför vintern?

Rasism i äldre barnböcker en del av vårt kulturarv

2011-11-08T08:37:00.001+01:00

Då och då skriker någon till om att någon gammal barnbok innehåller något rasistiskt. Och då förväntas vi alla oja oss över negrer, negerkungar och hottentotter. Idag läser jag i Aftonbladet om den tyska forskaren dr Eske Wollrad vid Sachsens antidiskrimineringsbyrå som är kritisk mot Pippi Långstrump.

Jag vänder mig emot den kritiken. Ska vi bränna alla böcker som har fel ordval eller fel illustrationer? Är det bättre att vi låtsas som att den här delen av vår kultur inte har funnits? De här böckerna har inte skrivits idag. Jag tycker att det tvärtom är viktigt att vi bevarar de här böckerna och faktiskt också att vi någon gång visar våra barn vad för slags berättelser tidigare generationer växte upp med så att våra barn kan öka sin förståelse för den kulturella kontexten som byggde upp dåtidens föreställningar om världen. Utan den här kunskapen blir det svårare att förstå ”vanliga människors omedvetna rasism”, för att inte säga helt obegripligt. Vi behöver se rasistiska karikatyrteckningar, läsa dåtida författares sätt att skildra världen och vi behöver också försöka sätta oss in i hur det var att aldrig ha träffat en människa från ett annat land utan bygga hela sin uppfattning om folk från olika länder baserat på dessa berättelser.

Idag lever vi i ett mycket mer globaliserat samhälle och hudfärg är inte längre en lika laddad eller exotisk grej som det var på exempelvis 30-talet. De flesta har en ganska hyfsad syn på sina medmänniskor runt om i världen och framför allt förväntar sig ”samhället” att vi beter oss jämlikt och antirasistiskt. Vi ska därmed inte låta oss invaggas i tron att allt är fixat, det är det inte. Vi kan fortfarande möta rasism här och där och om vi vill bli bättre på att motverka rasism, behöver vi förstå mer om hur rasistiska idéer uppstår. Vi behöver också påminnas om att det har skett en utveckling, att rasism faktiskt haft större utrymme i vårt samhälle, ja att det till och med varit en så ”etablerad sanning” att man använde ord som ”neger” i barnböcker. Det gör vi inte idag.

Samtidigt tycker jag att den laddning som uppstått runt ordet ”neger” är olycklig. Ordet i sig betyder ”svart”. Jag har träffat eritreaner som talat om sig själva som ”bruna” och då i ett sammanhang av att de diskuterade huruvida det var viktigt att gifta sig med en ”brun” man eller om de kunde tänka sig att gifta sig med en ”vit”. När de använder färger som begrepp finns det ingen större negativ laddning i orden. Det är bara ett sätt att tydliggöra vad de pratar om. Och visst, man kan säga att deras perspektiv då var rasistiskt, men tänker man lite längre inser man att resonemanget egentligen omfattar en massa tankar om huruvida det vore möjligt för dem att gifta sig med någon utanför sin kulturella grupp - då handlar det om familjens förväntningar, religion, språk och mycket mer. Det vore dumt att tro att man bara kan ”sudda ut” kulturella spår. Man behöver bara kolla in olika kulturer bland svenskar för att förstå att sådant kan innebära rejäla kulturkrockar, tänk er en riktigt raggarkille som blir förälskad i en glamourbrutta från Danderyd, tänk er en "Ernst-wannabe" inredare som blir förälskad i en fotbollsfanatiker, tänk er en vild off-pist skidåkare som blir förälskad i en konstnär på Österlen… Och jag tror att det i de flesta parkonstellationer uppstår i alla fall någon liten krock mellan de olika arven av familjetraditioner, om inte annat så på julafton. Samtidigt är kärlek och förälskelse sannolikt mänsklighetens starkaste medicin mot rasism. Det är kärlek som öppnar upp och gör oss nyfikna.

Jag förstår att ordet ”neger” under sekler har laddats med negativa associationer och det är därför vi alla undviker ordet idag, för att visa hänsyn och för att tydliggöra att vi tar avstånd från den delen av vår gemensamma historia. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken om att de som själva anser sig rymmas under begreppet ”neger” borde låta själva ordet genomgå ett reningsbad för att sedan lyfta upp det, låta det skina och skratta rasisterna rakt upp i ansiktet. Den dagen vi har lyckats ta bort de negativa associationerna i ordet ”neger” kommer det inte heller att vara möjligt att använda ordet som skällsord. Jag hoppas att vi snart når dit.

Till dess: läs gärna om Pippi Långstrump, hennes pappa negerkungen och hottentotterna på Kurrekurredutt-ön för era barn – men glöm inte bort att ta diskussionen om hur det var på den tiden boken skrevs. Vi ska inte låta kritiken mot rasism bara bli något som forskare håller på med. Vi behöver alla hålla diskussionen och medvetenheten om rasism levande. Särskilt i vår kommunikation med barn.

Jobba med Pigge rymdfararen

2011-10-29T13:54:00.000+02:00

Sedan våren 2004 har jag jobbat med olika uppdrag från Pigge Werkelin. Upplevelseturism, bokningssystem, visionsarbete, detaljplanering, webbsajter, Piggebloggen, research, fotografering och en massa mer eller mindre vettiga, galna eller helgalna projekt. Somligt har blivit offentligt, annat har aldrig lämnat idéstadiet. Det är en konstant mental utmaning att försöka matcha Pigges infall och att försöka få honom att ändra åsikt om exempelvis nödvändigheten av att så klart kasta ut alla PC-burkar på kontoret och införa Mac-datorer, iPhones och iPads till alla… I andra frågor kan det vara lättare att få honom att tänka till. Antingen har han ändrat åsikt på två dagar, eller så envisas han i åratal innan han möjligen börjar ge med sig. Trägen vinner?

Jag brukar inte skriva så mycket om Pigge i bloggen eftersom det är ganska mycket surr och uppmärksamhet runt honom i alla fall och jag kan ju inte heller berätta om mina uppdrag i de fall de handlar om sådant som ännu är hemligt. Men idag tycker jag att jag måste skriva om Pigge och det häpnadsväckande i att han faktiskt är en av de 125 personer som ska följa med på Virgin Galactics premiärtur. Förra helgen var han i New Mexico och träffade Richard Branson. Ja, och råkade få Richard intresserad av en idé också… förstås. Allt i sann Pigge-anda. Du kan läsa om detta på hans blogg.

Jag vet inte vad vi ska göra med den här mannen? Han får Duracellkaniner att framstå som trötta i jämförelse.

När jag tittar på den här filmen från Spaceport America, New Mexico och invigningen med Richard Branson går det rysningar i kroppen på mig. Jag önskar verkligen att den här satsningen blir lyckosam och även om det inte är jag som ska med (eh, vet inte riktigt om jag skulle vilja följa med ut i rymden…) så känns det märkligt att jag jobbar med en man som faktiskt ska med. Pigge Werkelin från Gotland. Otroligt.

Är det lågkonjunkturen som kommer nu?

2011-10-21T10:45:00.000+02:00

Alla dessa konjunktursvängningar. Å ena sidan har Sverige fått bra placeringar på listor över länder och deras ekonomi. I skakiga ekonomiska tider har Sverige hittills klarat sig bra, men ändå känns det där andra i luften: den ekonomisk oron börjar ta sig in över Sveriges gränser.

Redan i våras hörde jag om bekantas bekanta, ett par, som köpt en lägenhet i Stockholm för sex miljoner och väntade på att få sin första lägenhet, värd cirka fyra miljoner, såld. Det skulle gå så lätt så hade mäklaren sagt. Men något hände. Det gick inte alls. Där stod de med två lägenheter, två banklån, två månadsavgifter… Nu i höst berättade en annan bekant en liknande berättelse om ett annat par. ”De säger att fastighetsmarknaden i Stockholm står helt stilla nu…”

Sen kom sommaren och nu skulle alla sälja fritidshus på Gotland, så där som det brukar gå till på sommaren på Gotland. Fast då verkade det som att också husen på Gotland blev svårare att sälja?

De som är i färd med att bygga har under en längre tid upplevt hur bygglovsprocesserna blivit allt segare – Region Gotland har uppmärksammat detta och förbättringsarbete pågår, men ändå: ett tag verkar det ha varit rena härdsmältan på Byggnadsnämnden. Detta har i sin tur stoppat upp flödet i byggproduktionen som förstås i sin tur har gjort att byggbranschen har börjat känna sig orolig. Lägg till att Regionen måste spara pengar och därför håller på bromsen för sina egna byggprojekt. Byggbranschen har redan flaggat för att de kan behöva varsla personal.

Häromdagen var jag i Slite och såg två stängda restauranger, stängd Pressbyråkiosk och två tomma affärslokaler – allt var inte nedåt, vi åt thai-mat på Slangtornet, men det kändes lite dystert.

I veckan har Sweprod varslat 15 personer och nu varslar CMI 25 personer.

Mitt i allt detta befinner sig näringslivet i en röra av omorganiseringar med Tillväxt Gotland och tomrummet efter nedlagda Gotlands Turistförening. Hur ska vi gå vidare och i vilka former? På gårdagens medlemsmöte med Tillväxt Gotland blev somligt lite klarare, men fortfarande har vi inte hittat formen.

Tillvaron känns lite skakig. Ska vi vara oroliga? Kommer jobben att fortsätta att komma in? Till vårt lilla duoföretag Stenströms har lågkonjunkturen ännu inte nått. Under hösten har vi istället fått nya typer av kunder och uppdrag. Vi jobbar på. Men runt omkring oss börjar det blåsa lite kallt…

Öbor med överblick

2011-10-19T16:47:00.000+02:00

Kolla in den här intervjun med Owe Ronström som är etnolog på Högskolan på Gotland. Han forskar om öar och har mycket klokt att säga. Jag är en av dem som han har intervjuat.

Jag skrev ett blogginlägg när jag lyssnat på hans föreläsning om öbor redan 2010.

När jag lyssnar på Owe i det här tv-inslaget vill jag hurra och instämma i att vi måste ändra synsättet. Gotland är inte en ö i utkanten, vi ligger ju precis i mitten! Just därför är det oerhört viktigt att vi får transporter som når till alla sidor av Östersjön och att vi stimulerar möten mellan människor och företag så att vi kan inspireras och ännu hellre samarbeta.

Diggar Doris Svensson

2011-10-16T12:30:00.001+02:00

Jag kan inte fatta hur jag levt ända tills nu utan att ha lagt märke till Doris Svensson. Hon spelade in en LP på sjuttiotalet, Did you give the world some love today Baby, och först nu har jag hittat den på iTunes. Jag är tvärsåld! Så skön poppig jazz. Roliga musikaliska utvikningar. Och så Doris coola röst som ibland raspar och ibland är len som en sommarvind.

Hon är superskön. Det skadar inte att Berndt Egerbladh har skrivit det mesta av musiken och att Janne Loffe Carlsson spelar trummor. Vill du lyssna på musiken har jag gjort en Spotifylista.

Steve Jobs är död

2011-10-06T07:30:00.000+02:00

Bilden lånad från apple.com. Filen heter ”t_hero.png”.

När jag klev upp och öppnade min MacBook så var det första jag såg att Steve Jobs har dött. Det är en timme sedan nu. Det var verkligen väntat att han till sist skulle bli tvungen att ge upp sin kamp mot cancern och jag har sett tillräckligt av cancer för att förstå att han aldrig mer skulle komma tillbaka till Apple. När han klev av som CEO så klev han av.

Jag är Apple-fan sedan 1989 och har hängt med i utvecklingen av Apple's underbara produkter sedan dess. Jag vet att Apple har haft en stor påverkan på hur mitt liv har gestaltat sig och kan inte ens föreställa mig hur livet skulle ha varit utan Apple. Vi har byggt vårt företag runt användande av Apple's datorer. Apple har gett oss våra verktyg och öppnat möjligheter. Jag har hela tiden förstått att Steve fattat så mycket mer och haft de långsiktiga, fungerande visionerna som fått Windows-världen att verka så fel, så förkrympt. Windows och pc är som ett gigantiskt feltänk från start – det kanske för somliga kan verka bra, men det ÄR inte bra rakt igenom. Jag är ledsen alla pc-människor, men Apple ÄR bäst.

Apple är som en evig sanning i sin filosofi. Som ett datorvärldens gyllene snitt. Som en meditation. Som en Infinite Loop. Minimiserad skönhet. Designad funktion. Användarvänlighet. Inspiration.

Steve Jobs målmedvetna arbete för att förverkliga visionerna betalade sig till sist, men det krävdes en iPhone för att den stora massan skulle förstå. Idag förstår de.

Steve Jobs, tack – du fattas mig.

Byggnadsnämndens härdsmälta sprider sig?

2011-10-03T08:16:00.000+02:00

Det här året verkar Region Gotlands Byggnadsnämnd ha gått på knäna och tappat riktningen alldeles. Detta har föregåtts av en rad år då klagomål på hantering av bygglovsärenden och annat har varit ett vanligt samtalsämne, spetsat med organisationsändringen inom regionen, som gjorde att Byggnadsnämnden skulle bli en del av Samhällsbyggnadsförvaltningen. Ett försök som verkade lovvärt – att samla flera närliggande nämnder inom en och samma byggnad för att underlätta kommunikation och samarbete – men som med facit i hand har stött på en mängd problem.

De som innan var irriterade på Byggnadsnämnden har i år gått över till att bli uppgivet resignerade. Irritationen finns också bland politikerna och antagligen mår inte personalen så bra av detta heller.

Idag rapporterar Radio Gotland om att byggarna måste säga upp personal. Det finns inga stora entreprenader och byggbranschen behöver det för att hålla igång maskineriet. Min gissning är att de här stora entreprenaderna har fastnat någonstans i Samhällsbyggnadsförvaltningens hantering. Det är i så fall jättetråkigt, men en fullkomligt logisk konsekvens.

Som jag har förstått det är det här en fråga man jobbar hårt på att lösa inom Region Gotland. Jag hoppas verkligen att de når resultat snart. Byggnation är en central del för att näringslivet ska kunna utvecklas.

Swedbank slår till!

2011-09-17T14:07:00.000+02:00

”Nä, nu sjutton gummor och gubbar får det vara nog med mesandet. Har ni inte skaffat gireringsblanketter eller internet får ni skylla er själva! Tyvärr får vi inte slå er med piska, men istället chockhöjer vi avgiften för att göra giroinbetalningar på bank, från 50 kronor till 150 kronor per räkning! Så där ja, nu var det väl själva fanken om de inte ska fatta?

Men, vad nu då? Blir folk sura? Skriver de om det i tidningen? Det var väl ändå inte riktigt schysst… vi är ju bara en bank. Vi lever på att förvalta pengar. Klart vi ska ta betalt för sånt som kostar. Eller? Hur många det är som ännu betalar räkningar direkt på banken, tja, det är väl inte så många, MEN JUST DÄRFÖR SÅ IRRITERANDE. Eller hur?

Ja ja, den där kunden i artikeln har visst varit vår kund i 60 år. Men det är minsann ingen ursäkt för att tro att man ska få komma här och betala räkningar direkt på banken. Vad tror folk egentligen? Att vi är någon slags bank eller?”

Jag undrar: är det så ni tänker på Swedbank eller? I vilket fall tror jag att den här chockhöjningen nog kan komma att slå tillbaka på er själva. Chockar bäst som chockar sist så att säga.

Svarta Hålet Gotland?

2011-09-12T13:42:00.001+02:00

Jag fattar uppriktigt sagt inte VAD det är som är problemet med Region Gotland och hanteringen av ärenden inom byggnation, näringsliv och liknande.Pigge skrev om det här på sin blogg den 21 augusti:

Kring byggnation är osäkerheten än större än den som nu utspelar sig på världens börser. Det bästa med osäkerheten kring byggnation på Gotland är att den varit konstant. Tyvärr håller den på att accelerera just nu då det verkar rörigare än någonsin på Byggnadsnämnden. Det spelar ingen roll vilket parti som styr för osäkerheten består.

Läs gärna fortsättningen på hans blogginlägg!

I helgen har vi i PUK, Projektgrupp Utveckla Kappelshamn, ilsknat till därför att Jerry Hagberg - som är kontaktperson för kapitalstarka investerare - blir bemött med nonchalans från Region Gotland.

Investerarna som kastar blickar på Kappelshamn ägnar sig åt att placera pengar i hedgefonder. Jerry Hagberg vill i nuläget inte uppge några namn, men enligt honom har de haft pengar placerade i södra Europa och Mellanöstern. I eurokrisens kölvatten söker de sig nu till Skandinavien där ekonomin ser mer stabil ut.Pengar är inget problem för dessa investerare, menar Jerry Hagberg.

Enligt Jerry kan planerna handla på investeringar upp emot 150 miljoner kronor! Ändå sjabblar ansvariga från Regionen bort kontakten.

Om det vore så att de från början sagt att det inte var någon idé, att försäljningen av hamnen kommer att fortgå – men det de sa till Jerry var att det VAR idé, att de skulle kolla lite med de andra och sen höra av sig till Jerry för att bestämma ett längre möte. Jerry väntade, men de hörde inte av sig???

Istället blir Berra Sandström i PUK uppringd av en journalist som har uppgifter på att beslut om hamnförsäljning ska tas i morgon, tisdag, 13 september. Det var torsdag 8 september när Berra fick beskedet.

Vi kontaktade Jerry, han jagade Tommy Gardell (ordförande i Tekniska Nämnden) och Bertil Klintbom (chef för Samhällsbyggnadsförvaltningen) och innan dagen är slut ringer Bertil. Han säger att han skickat ett mail till Jerry för två veckor sedan – något sådant har Jerry inte sett till, något måste ha gått snett? I vilket fall ville Bertil ha ett möte med Jerry, så de bokar in ett sånt möte om tre veckor och Bertil säger att de förstås kommer att skjuta upp beslutet om försäljningen.

Dagen efter, fredagen 9 september, får Jerry ett mail från Tommy Gardell där han meddelar att de kommer att fatta beslut om att fullfölja försäljningen på tisdag 13 september…Hur kan man behandla seriösa investerare på det viset?

Idag på lunchen träffade jag på Eva Nypelius, centerpartiet. Om jag uppfattade det hon sa riktigt, så hade hon egna tråkiga erfarenheter av att få igenom ett ärende i Byggnadsnämnden. Jag har hört andra toppolitiker säga det samma.

Vi kan tillsammans rada upp misstag, efter misstag, efter misstag som görs – men på alla dessa år verkar inte någon ha lyckats med att sätta fingret på den ömma punkten. Hur kan det vara så svårt?Om vi på Gotland menar allvar med att vi vill få fler företag att etablera sig här och att vi vill öka antalet invånare från 57 000 till 65 000 så får det helt enkelt inte gå till på det här viset. Jag blir galen!

Som läget verkar vara idag framstår Region Gotland som ett stort, svart hål. Lämna in ett ärende, ställ en fråga eller anmäl ditt intresse och schlöööööörp försvinner alltihop för att aldrig mer återses. (Om det inte möjligen är så att allt kommer ut någonstans i en annan galax i en annan tid? Jädrans så mycket de har att jobba med i så fall!)

Vad utvecklar Gotland?

2011-09-02T08:46:00.001+02:00

Nu är upphandlingen av färjetrafiken till Gotland på tapeten igen. Regionstyrelsen har möten med Trafikverket.

Brittis Benzler befarar att de gotländska ståndpunkterna vad gäller snabbhet, kvalitet och turtäthet i färjetrafiken kan komma att dribblas bort i den nya upphandlingen.

- Allt tycks handla om att trafiken ska bli så billig som möjligt. Att utveckla Gotland finns inte alls med i uppdraget, säger hon.

Det finns väl ingen som inte anser att färjetrafiken är Gotlands livsnerv och att vi verkligen måste anstränga oss för att hitta riktigt bra lösningar, men är utveckling bara snabbhet, kvalitet och turtäthet och om det är det, kan det endast uppnås genom att vi behåller den nuvarande modellen för färjetrafik?

Eftersom vi försökt hitta lösningar för Kappelshamns hamn har vi antagligen blivit mer vana vid att tänka på färjetrafiken som något som man kan hantera på fler sätt än bara genom att använda Visby, Nynäshamn och Oskarshamn som hamnar. Vi har lagt vårt mentala pussel på andra sätt och vår bild av färjetrafiken inkluderar möjligheterna med Kappelshamns hamn vad gäller trafik till fastlandet och kanske också Finland, Estland och Ryssland och för den delen också Slite.

Vad menar vi egentligen med utveckling? Vad innebär det att utveckla Gotland? Likväl som en färja till Visby påverkar hela Gotland, så skulle också en färja till Kappelshamn påverka hela Gotland.

Miljöaspekten blir allt mer krävande. Det känns som att många på Gotland reagerade med indignation när Trafikverket skickade sina första signaler om ökade krav på minskning av bränsleförbrukning och utsläpp av koldioxid. Som att det är fräckt och nesligt att nämna sådana detaljer när man pratar om vår Gotlandstrafik. Men, miljökraven är en krass realitet idag. Kan vi verkligen lösa allt med biogas på färjorna?

Som jag uppfattar detta med miljökraven så kommer vi inte att nå upp till kraven ens med biogas och det finns ingen anledning att tro att kraven kommer att minska, tvärtom, så länge ingen uppfinner det ”magiska bränslet” så lär vi nog få vänja oss vid att miljötyglarna stramas åt än hårdare.

Därför borde det vara självklart att vi behöver sätta på oss nya glasögon när vi studerar frågan om Gotlandstrafiken. Vi borde börja om på nytt. Bryt upp hela Gotlandstrafikpusslet och lägg ut bitarna på nytt. Många bitar kommer antagligen att hamna på samma ställe som innan, men utveckling är dynamisk, inte statisk.

Vision 2025, 65 000 fast boende på Gotland – var ska de bo? Hur vill de resa? Hur många besökare har vi då? Vad har hänt i Östersjön vad gäller utveckling av både färjelinjer och kryssningstrafik 2025? Om vi verkligen tror på att Gotland kommer att utvecklas, så borde Kappelshamns hamn vara mer intressant som kompletterande hamn, eller hur? Hur länge till klarar Gotland att utveckla sig UTAN att räkna in Kappelshamns hamn?

Dags att helt utrota Gotlands inplanterade rådjur?

2011-07-31T09:00:00.001+02:00

För ett par dagar sedan fick jag en kommentar på ett blogginlägg om rådjur. Det var Thomas Jaenson, Professor i medicinsk entomologi, som skrev och påpekade att en stor fara med rådjur är att de är favorit-värddjur för fästingar och därmed bidrar till att sprida fästingburna sjukdomar.

Idag uttalar sig Thomas Jaenson i Radio Gotland.

Thomas Jaenson spår att fästingarna och de fästingburna sjukdomarna kommer att öka explosionsartat om rådjuren tillåts föröka sig ytterligare på Gotland och därför förespråkar han drastiska åtgärder.
- Jag rekommenderar att man eliminerar rådjuren – de har inte på Gotland att göra.

Läs också artikel på SVT.se!

Lyssnar, läser, tittar på bilder och tv. Chockad.

2011-07-23T08:19:00.000+02:00

Vansinnesdåden i Oslo och på Utöy har skakat om hela Norden och gett svallvågor ut över världen. Jag försöker förstå det som hänt, men det är ofattbart. Särskilt ofattbart är det att mördaren kallblodigt jagat och skjutit minst 80 ungdomar på Utöy.

Jag vet inte vad jag ska skriva om detta, men ville ändå skriva för att visa mitt deltagande. Stackars alla som drabbats. Det behövs mycket kärlek för att hela detta.

Fotografiska på Furillen

2011-07-14T16:53:00.000+02:00

Vi har minsann sett att Johan Hellström har haft något projekt igång vid det här tornet bredvid hotellet på Furillen och idag var det dags för invigning!

Välkommen in till Fotografiskas filial på Furillen och premiärutställningen med Henrik Schyfferts bilder!

Johan pratar ju gärna, så även denna gång när han förklarade filialen invigd. (Bra jobbat Johan!)

Sen var det dags att lyssna på härliga Frida Sundemo som sjöng så det skimrade och gnistrade inne i tornet. Så vackert!

Vi kände inte till henne innan, men hade turen att hamna i samtal med henne innan. Mycket trevlig och rar tjej. Hoppas det går bra för henne i Japan och att vi snart får se mer av henne i Sverige.

Henrik Schyffert berättade om sitt fotografi-intresse och sina bilder med temat ”Egen tid”. Han passade på att stå-uppa och vara duktigt rolig också!

Folk minglade runt och mumsade snittar och jordgubbar.

En annan sevärdhet var den här kvinnan som hade en livs levande kyckling på armen! Kycklingens mamma hade blivit tagen av räven och nu var kycklingen helt präglad på den här kvinnan. Hon tog med den överallt. Den verkade helt till freds med det.

Ensam koja på högen vid tornet.

Rejäl fågelholk till husvilla fåglar?

Utomhusscen.

Av någon anledning kändes vyn över alla slagghögarna på Furillen helt ny från det här hållet.

Det var kul att få vara med på den här invigningen: Tack Johan! Och hoppas satsningen slår väl ut!

Tintin på bio! Hurra!

2011-07-12T19:29:00.000+02:00

Tintin som 3D-animerad filmhjälte – hå hå, så roligt! Premiär den 28 oktober i Sverige. Vem vill gå med mig?

Dags att gräva?

2011-07-11T21:51:00.000+02:00

Vi har just tagit en kvällspromenad. Det duggade lite och solen var på väg ner. När vi tittade oss omkring fick vi se regnbågen, och visst sjutton ligger vårt hus där bakom träden?

Så, hej då på ett slag, nu sticker vi ut och gräver upp den där krukan med guld!

Kvällstur till Digerhuvud Fårö

2011-07-10T22:30:00.000+02:00

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Vi gjorde en liten tur till Fårö och Digerhuvud mot kvällen och hittade det här bordet precis perfekt att duka upp kvällsmaten på.

Kamera: iPhone 4

Jag hittade också den här mysiga platsen att sitta på – men kanske inte så bra just om man vill äta mat?

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Sådan här vacker utsikt hade vi från matbordet.

Kamera: Canon Powershot SX1 IS, appen Hydra

Här har jag igen testat att göra en HDR-bild.

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

I övrigt finns det väl inte så mycket att säga om bilderna, det är fint på Fårö…

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Hej då Digerhuvud! Och nej, jag känner inte killen som står på rauken. Men han blev bra som silhuett!

Picknick och promenad i Lickershamn

2011-07-09T21:24:00.000+02:00

Idag packade vi matsäcks-ryggan och åkte till Lickershamn mot kvällen. Vi började med att styra stegen mot rauken Jungfrun där vi tänkte äta.

Utsikt från Jungfrun.

Vi dukade fram vår mat på en sten och sedan klättrade jag upp och satt på en solig sten vid Jungfrun och åt.

När vi ätit klart ställde vi ryggsäcken i bilen och gick längs stranden en bit norrut.

På tillbakavägen såg klintsilhuetten vid Jungfrun ut så här.

Malva.

Den här vindsurfaren var nog lite ovan – eller så blåste det för lite? Ganska snyggt i motljus i vilket fall.

Badviken med några kvardröjda badgäster.

Vy över hamnen i motljus.

Snoffsigt hus.

Vi belönade oss med lite dricka vid Lickershamnskrogens ”Beach Club”. Där hade jag kunnat sitta länge…

Här är utsikten från våra sköna stolar… åh så det är härligt med varma julikvällar på Gotland!

Lycka kan vara BBQ ribs!

2011-07-06T20:04:00.000+02:00

Idag har det varit dimmigt och lite kallt när vi gått runt på Almedalsveckan. När plötsligt krafterna rann ut och vi skulle åka hem, var vi också hungriga. Då kom vi till ett stånd i Visby Hamn där de sålde grillat. Det fanns som ”färdig meny”, fast medan jag stod och valde sa grillkillen att jag kunde plocka ihop som jag ville! Perfekt!

Jag tog två bitar revben (2 ben på varje), en kycklingklubba, en majskolvsbit, en liten klick potatissallad och lite grönsallad. Fatta, jag fick precis min perfekta portion!

Sen, medan jag satt och åt min supergoda måltid så kom grillkillen plötsligt förbi med en extra bit revben! Bara så där! Ytterligare bonuspoäng.

Nu hoppas jag att jag inte sabbat grillkillens fortsatta verksamhet genom att alla horder som läser min blogg kommer att rusa dit och vilja ha sina egna hopplockade portioner och ”gärna en extra bit som överraskning när jag nästan ätit upp”…

Härlig dag på nordöstra Gotland!

2011-07-05T20:40:00.000+02:00

Kamera: iPhone Hipstamatic

Vi började utflykten med att köpa strömmingsmacka vid Lergrav. Vi fick precis nystekt strömmning. Vi tog med dem upp bland raukarna. Här har Alice och Roine just ätit klart och vill ha kaffe.

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Jag fick syn på en Apollofjäril och kastade mig upp för att hinna fotografera. Men det vet ni väl hur det är med fjärilar, så snart man närmar sig med kameran flyger de sin väg… eller?

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Nehej då, inte den här Apollofjärilen. Den satt kvar hur länge som helst och poserade, så ni får ursäkta, det blev en del bilder…

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Men det här är i alla fall den sista bilden som jag tar med i bloggen.

Kamera: iPhone

Roine passade på att fotografera mig medan jag fotograferade fjärilen!

Kamera: Canon Powershot SX1 IS

Sen åkte vi till Furillen och satt där och myste en stund. Fast jag hann ta den här bilden med stolpen som övergår till tornet. Idén verkade coolare i mitt huvud än på riktigt, men kanske är det ändå lite cool?

Kamera: iPhone

Alice har sjukt god boksmak! Hon passade på att läsa lite medan jag fotograferade.

Kamera: iPhone Hipstamatic

Vi badade vid S:t Olofsholm där det var varmt och skönt i vattnet – mitt första bad i år!

Som avslutning åkte vi till Slite och spelade äventyrsgolf på Slite Strandby. Det var riktigt kul! Fina banor och lite läskigt att man kunde slå ner bollen i vattnet här och där. Roine vann.

Varför är Almedalsveckan så bra?

2011-07-05T07:37:00.000+02:00

Energirik och entusiastisk anda som gör det roligt att bry sig om politik.
En bra inspiration till ungdomar.
Planerade möten med okända resultat. Spännande!
Spontana möten med okända resultat. Spännande!
VIP-folket går på gatorna och deltar som vanligt folk – tja, om man bortser från säkerhetsvakterna…

Fler glimtar från Almedalen, måndag 4 juli

2011-07-04T23:30:00.002+02:00

Idag hade jag siktat in mig på SIDAs Mötesplats Östersjön och två seminarier. När jag satt på det första fick jag ett sms från Niklas Myhr, professor i Sociala Medier på Chapman University i Kalifornien. Han ville träffa mig, bara så där! (Ja, egnetligen var det ju alltså Pigge som tipsat honom om mig. Tack Pigge!) Jaha, så plötsligt blev det ena seminariet utbytt mot en och en halv timmes intensivt pratande om sociala medier och mycket annat. Mycket intressant och verkligen kul att plötsligt hamna i ett sådant möte.

På eftermiddagen var vi först på en debatt om Mediamakt och ekonomijournalistik arrangerat av TU, där de höll ett delvis lokalt perspektiv och Pigge var med i panelen.

Därefter gick vi på Ullman PR:s debatt om hur vi informerar skattebetalarna. Deras lokal var den översta våningen på ett tvåvåningstält i hamnen, se bilden – där skymtar Alexander Bard. Jag tycker det är intressant att vi fortfarande är så långt från en allmän acceptens av digital information i Sverige, särskilt om man jämför med Estland. Jag fick tips på ett par namn att kontakta av Alexander, kan bli spännande!

Vi var och lyssnade på Fredrik Reinfelt och han skötte sig bra (det gjorde förresten Gustav Fridolin igår också). Strax efter började SVT:s Debatt där den första gästen var ingen mindre än människorättsaktivisten Jesse Jackson! Han var mycket avspänd och skojade särskilt med en ung flicka i publiken innan sändning. Det kändes som att han verkligen uppskattade stämningen i Almedalen. Jag tyckte det kändes snudd på overkligt att han faktiskt var där, bara ett par meter ifrån mig.

Finansminister Anders Borg var också där, liksom ett par till. Men vid det laget var vi ganska trötta och åkte hem.

Lite glimtar från Almedalen, söndag 3 juli

2011-07-04T23:00:00.001+02:00

Nu är vi inne på Almedalsveckans andra dag. Igår var invigningen och det började med att Julia Bendelin stod på scenen – strax fick hon sällskap av Evert Jansson och de lyckades förmedla en hel del Gotlandsinformation i dialog-revy-form.

Sen talade Regionstyrelsens ordförande Åke Svensson. Han fick sällskap av Christofer Polhem med anledning av Polhemsåret.

För er som inte varit här under Almedalsveckan kan jag berätta att hela Almedalen brukar bli knölfull när de mest populära politikerna talar.

Olle, känd från Idol men förstås bördig från Gotland sjöng ett par låtar som gav skön stämning.

Sen körde Gotlandsrevyn en parodi på Så Mycket bättre.

Och självklart fanns också Tomas ”Palten” Di Leva med på scen…

Därmed så fick Almedalsveckan den där gotländska starten och en chans att få ut en del om sådant som händer här när det inte är just Almedalsvecka!

Konst på Södertörns Högskola

2011-07-01T21:10:00.003+02:00

-- Post From My iPhone

Konstnär: Nina Bondesson

Lunchpicknick på Hallshuk

2011-06-28T23:51:00.000+02:00

Idag åkte vi till Hallshuk för att njuta av en lunchpicknick med strålande utsikt över Kappelshamnsviken.

Dorty gick runt och fotograferade som vanligt.

Här är vårt matsalsbord med fantastisk utsikt!

Jag försökte ta en bild på en Apollofjäril. Man kan säga att det är avsevärt enklare att fotografera en vacker tistel.

Dorty och jag gick ner till fiskeläget.

Och sen kom Roine och Eddy med bilen och plockade upp oss.

Nu har Dorty och Eddy åkt hem efter en händelserik vecka med utflykter, midsommar och 60-årskalas.

Bilderna har jag lekt med i appen Grungematic.

Om mystiska inställningar och begränsningar

2011-06-28T20:58:00.000+02:00

Nu hände det igen. En rektor uttalar sig i Rapport angående ungdomar och IT: ”Vi får inse att lärarna inte alltid är bäst i klassen".

Jag blir alldeles mörkrädd!

Herregud, jag fyller femtio nästa år. En del pratar om folk som har fyllt femtio som om de inte kan något om datorer. Varför då? Alltså, det är ju inte som att datorer är något som kom nyss. Jag har varit flitig mac-användare i 22 år. Varför skulle jag plötsligt inte kunna något om datorer bara för att jag passerar 50? Varför skulle jag sluta tycka att det är roligt med datorer? Nä, det går ju inte. Det vore ju helt absurt.

Men från andra hållet då? Varför är det så många som envist säger, om och om igen, tjatiga som papegojor: ”Nej jag är ju för gammal för att begripa det där med datorer, det är lättare för ungdomar, de har ju vuxit upp med datorer!" och så tror de att barn kan använda datorer på ett produktivt sätt direkt när de kommer till jorden eller? Barn och ungdomar lär sig förvisso snabbt och en del ungdomar kan en hel del om datorer – men hur är kvaliteten på kunskapen? Vad kan de använda den till? Det är inte alldeles självklart att deras kunskap är så himla värdefull bara för att de kan lattja lite med en dator. Det krävs mer.

Därmed vill jag inte på något sätt förringa allt som barn och ungdomar lär sig tack vare datorer och internet. Men det finns alltid de som är mer intresserade än andra och alla har olika intressen som avgör vad de använder datorerna till. Datorn är ett verktyg. Om den hjälper en att bli bättre på något man är intresserad av har man en stark drivkraft att använda datorn.

Så, hur kan så många skylla ifrån sig med att de är ”för gamla för att begripa”? Det är ju bara en urfjantig ursäkt för att inte ta till sig ett fantastiskt verktyg som kan berika livet. Hur kan så många tro att kanske 20 års datoranvändande väger lättare än ett barns kanske 5–10 års datoranvändande? Min dotter Alice har använt dator ungefär två år färre än mig. Hon är en kompetent datoranvändare, men inte ens hon ”kan allt”. Och varför skulle man kunna ”allt”? Bättre att kunna det man behöver kunna och resten kan man alltid lära sig när det behövs.

Särskilt obehagligt är det om rektorer och lärare går runt med inre bilder som säger att de inte ”kan vara bäst i klassen när det gäller datorer”. Om de bara ger upp försöken att lära sig. Om det på allvar är så att lärare är så ointresserade av den tekniska miljö som genomsyrar hela vårt samhälle. Om lärare är så ointresserade av ungdomars sociala miljö att de inte självmant och med nyfiket hjärta vågar sig in i den. Om det är något som gäller generellt på skolor i Sverige – ja då finns det tunga skäl att oroa sig.

Målet måste förstås vara att lärarna ska vara på hugget och alerten, var nyfikna och minsann visst vara bäst i klassen även när det gäller datorer. HUR SVÅRT KAN DET VARA???

Jodå, redan innan det här blogginlägget var klart fick jag en positiv reaktion från en pensionerad lärare på Facebook, så jag vet att inte ALLA lärare och rektorer är så här. Tack och lov! Men det minskar inte min oerhörda förvåning över att den här rektorn uttalade sig så märkligt. Snälla låt den här typen av uttalanden vara snabbt utdöende!

Nyttan med Almedalsveckan – Fortbildningsfestivalen

2011-06-27T20:22:00.000+02:00

Idag har Erik Lakomaa skrivit knastertorrt kritiskt om Almedalsveckan i Svenska Dagbladet. Han anser att det är ett slöseri med pengar att delta. Jag anser att han verkar räkna på ett tråkigt sätt och tro att deltagande i Almedalsveckan är något man planerar från punkt A till B, fast charmen och poängen med Almedalsveckan är just det oplanerade myllret av möten, åsikter och idéer. Man vet aldrig riktigt på förhand vad man kommer att få vara med om, vilka personer man kommer att möta, vilka nyheter som kommer att levereras mitt framför näsan på en eller vilken nytta man kan komma att ha av allt detta. Man kan lika gärna fråga sig vilken nytta man har av livet eller vilken nytta man har av att skaffa barn. Det går helt enkelt inte att veta på förhand. Men, uppenbarligen finns det en stark lockelse både i att leva, skaffa barn och att åka till Almedalsveckan eftersom fortsätter att leva, skaffa barn och åka till Almedalsveckan år efter år.

På Twitter var vi tre stycken (ja, i min lilla Twitterkrets alltså) som hakade upp oss på den här artikeln, Niclas Bylund och Leif Josefsson. Det var Leif som först skrev ordet ”folkbildningsfestival”, men jag och Niclas hakade snabbt på. Det är som en stor folkbildningsfestival att ha förmånen att kunna gå runt mitt i Almedalsveckan och ta del av allt som händer. Tja, allt och allt, det är 1416 programpunkter under sju dagar. Det är inte direkt så att man hinner med allt…

För dig som inte varit här vill jag gärna berätta om att kravet på att få arrangera en programpunkt under Almedalsveckan är att det är gratis och öppet för alla. Vem som helst kan alltså kliva in i vilken lokal som helst och lyssna på fantastiska seminarier och föreläsare. Det är nästan för bra för att vara sant!

Erik Laakso har skrivit mer rättvisande om hur det kan vara att delta på Almedalsveckan. Själv har jag skrivit ett par blogginlägg om Det Goda Tramset som jag tycker fortfarande stämmer. Vi behöver Det Goda Tramset för att lägga grunden till de viktiga, konstruktiva mötena.

Torsdagstur till Östra Gotland

2011-06-25T15:20:00.001+02:00

Fotograferad med Canon SX1 IS

I torsdags gjorde vi en tur till Östra Gotland med Dorty och Eddy. Vi siktade in oss på att äta lunch vid rökeriet i Katthammarsvik – det röda huset som syns längst in. Jag åt suveränt god varmrökt lax med romsås. När vi gick ut på den här kajen blåste det märkligt nog mer den första halvan än när man verkligen gått hela vägen ut.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Här är Eddy som har gått till horisonten och vänt.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Sen fortsatt vi till Grogarns huvud. Det höga klintberget som ligger mellan Katthammarsvik och Herrvik. Kuriosa: när vi hade gått ganska långt ut på berget kom en charmig kvinna i högklackat emot oss. Hon tittade på våra fötter, skrattade och sa ”Ja ni har i alla fall bra skor på fötterna. Jag måste gå och byta…” Jag har nog aldrig tänkt tanken att kliva ur bilen i högklackat i de där trakterna. Jag är ju lite rutinerad.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Här står de: Dorty, Eddy och Roine.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Vi åkte vidare till Herrvik, till Sysne udd och så stannade vi vid Sjaustre. Dorty och jag knatade runt med våra kameror.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Det stod en del utblommade fältsippor och vajade i vinden.

Fotograferad med iPhone Hipstamatic

Nu kommer jag inte på vad det här heter? Flöten? Tja, de sitter på fisknät i alla fall och bildar en ganska tjusig röd samling.

Fotograferad med Canon SX1 IS, bearbetad till HDR med Aperture-appen Hydra

Sen åkte vi till Ljugarn och fikade på strandcaféet. Här har jag testat min nya Aperture-app Hydra som man kan göra HDR-bilder med. Det är strandskogen precis innan Folhammar norr om Ljugarn.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Raukar vid Folhammar.

Fotograferad med Canon SX1 IS, bearbetad till HDR med Aperture-appen Hydra

En raukbild som jag också gjort i appen Hydra.

Fotograferad med Canon SX1 IS

Jag var ofta vid Folhammar när jag var liten. Jag klättrade i raukarna och på kvällen åkte vi hit, sprang i labyrinterna ovanför och grillade korv. Det var så himla mysigt. Nu när jag går runt bland raukarna får jag tillbaka den känslan. Först när jag kom hem och tittade på den här bilden såg jag pojken som klättrar. Det där kunde ha varit jag när jag var liten.

Fotograferad med iPhone Hipstamatic

Det var särskilt mystiskt och spännande att få vara kvar bland raukarna till kvällen. Jag tror att jag måste se till att vi gör fler kvällsutflykter till raukarna!

Fotograferad med iPhone Hipstamatic

Vi åkte hemåt mot Kappelshamn och stannade till i Slite. Vi köpte Thaimat och tog med till ett bord i Badhusparken. Gissa om det blåste! Det krävdes mycket kreativitet för att få alla små burkar, servetter och bestick att hålla sig kvar vid bordet. Men härligt var det!

Bilder från dagens utflykt till Östra Gotland

2011-06-23T23:15:00.000+02:00

Jag blev så trött av att ordna med alla bilder, så nu orkar jag bara lägga ut länken till en webbsida med bilderna. Håll till godo!

Muramaris

2011-06-22T20:51:00.000+02:00

Idag har jag varit på Muramaris med Dorty och Eddy. Dorty har varit så nyfiken på hur det ser ut där och märkligt nog har hon inte lyckats pricka in ett besök där sedan stället öppnades.

Muramaris byggdes upp av konstnärsparet Johnny och Ellen Roosval 1915-1917. Ni kan läsa mer om Muramaris i Slottsträdgårdsmästarens blogg.

Den översta våningen på huset rymde en vinterträdgård och om jag minns rätt så har just denna inomhusträdgård orsakat de flesta av byggnadens problem med fukt.

Här har jag zoomat in ”stuprören”, nej, så kan man ju inte skriva om dessa vackra älvliknande stenkvinnor, men funktionen var att vattnet från vinterträdgården skulle rinna ut här.

Den här statyn vet jag inget om och den höll sig i skuggan medan vi var där.

Muramaris betyder ”härden vid havet” Huset byggdes runt Ellens magnifika sandstensspis där en av figurerna – kärlekens gudinna – träffas av den nedgående solens sista strålar den 21 juni – midsommarsolståndet (från www.muramaris.se).

Lite kul att vi var här just idag!

Tröttsamt med all vinklad rapportering i klimatdebatten

2011-06-19T12:20:00.000+02:00

Nu har det hänt igen: en rapport om klimatförändringar visar sig ha misstänksamt starka kopplingar till en enskild intressent. I det här fallet Greenpeace, ja faktiskt kan det också finnas kopplingar till företag med intresse i vattenkraft. Inte blir det bättre av att rapporten publicerats av FN:s klimatpanel IPCC.

Läs mer i Dagens Nyheter!

Trovärdighet, trovärdighet, trovärdighet – hur svårt kan det vara?

Bland Facebook och Twitter

2011-06-18T21:33:00.000+02:00

Just nu har jag 275 vänner på Facebook. Hur gick det till? När jag gick med i Facebook tänkte jag att jag kanske skulle komma upp i max 30 vänner… jo jo. Idag gick min bästis från gymnasiet med i Facebook, äntligen! Jag använder förstås också Twitter, jag har tre twitterkonton: mitt vanliga svenska, företagskontot och så ett ganska nystartat konto där jag skriver på engelska.

Vad får jag ut av det här?

Det är skillnad på nyttan vad gäller Facebook och Twitter. Facebook är mer som att umgås, mingla och ibland prata förtroligt. Precis som när jag träffar folk på riktigt är det någon som visar en bild, tipsar om något kul, berättar om vad de gör och ibland tramsar jag på och råkar bli vän med någon som jag aldrig träffat ansikte mot ansikte. Men de flesta jag är vän med på Facebook har jag verkligen träffat ansikte mot ansikte. Flera av mina Facebookvänner är personer som jag har kontakt med i jobbet och ibland är Facebook ett enkelt sätt att ta kontakt.

Här på Gotland har Facebook blivit en alldeles utmärkt nyhetskälla också. Antingen är det så att någon skriver direkt i sin status om det som händer eller så lägger någon ut en länk till en publicerad nyhet.

På Twitter har jag flest kontakter med personer jag inte känner, men vi delar intresse. På Twitter är det okej att börja följa vem som helst som man tror har något intressant att skriva. Twitter är som en levande informationskälla. Jag trodde inte att jag skulle få så många followers på Twitter och särskilt inte på mitt engelska konto, men jag märker att det blir fler och fler också på Twitter.

Eftersom jag har planer på att skriva en ny bok om migrän så försöker jag hålla koll på området migrän i ett internationellt perspektiv. Till det är Twitter alldeles utmärkt. Jag följer flera olika ”migrän-twittrare” och får nys på det senaste om migrän. Jag följer också utvecklingen vad gäller Apple på Twitter.

Tillsammans med att jag använder apparna Flipboard och Zite är Twitter som att genomgå konstant fortbildning. Jag lär mig massor varje dag!

Trädgårdsmästare Silver Katt…

2011-06-12T19:36:00.000+02:00

Jag bloggade redan 2009 om ”Hur man sköter en gräsmatta” och det blogginlägget är populärt – fast jag tycker ganska synd om dem som på allvar vill ha reda på hur man sköter en gräsmatta och så hamnar på just det blogginlägget… Men i alla fall så nämnde jag att katterna Silver och Doris tar sig an mossan i gräsmattan på sitt eget kattiska sätt.

Idag blev jag tvungen att fotografera. Här har Silver krattat bort mossa, frilagt jorden och nu är det dags att gödsla. Bye, bye mossa säger jag! Välkommen nytt gräs!

Men, så tittade jag lite till och såg att han lagt all mossa i en liten hög vid sidan av de renkrattade ytorna. Är det inte lite intressant att en katt gör så?

Silver har flera gånger överraskat mig med sitt ordningssinne. Han har en förmåga att lägga saker på rätt plats. Det här har jag skrivit ett långt blogginlägg om tidigare.

Oväntad polisinsats?

2011-06-12T08:09:00.000+02:00

Det här tycker jag var en ovanligt välriktad polisinsats! Om man vill få tag på ”de fula fiskarna som glassar runt och viftar med sina pengar och dyra prylar” så ska man förstås passa på när och där de fula fiskarna simmar. Bra påhitt av polismyndigheterna inom EU att ge sig ut för att kontrollera bilar under natten till torsdagen. Ännu fiffigare att de hade Kronofogden med sig.

Rätt ska vara rätt. Motivationen till att betala skatt ligger i att vi är många tillsammans som solidariskt betalar och hjälps åt för att samhället ska få mer resurser att göra bra saker för. Personer som har som livsinställning att lura samhället på pengar får inte känna sig för säkra. Vi andra behöver känna att det finns en rättvisa om inte alltid, så åtminstone ibland…

Rusningstiden på Gotland i Visby? Tja, 20 minuter?

2011-06-11T12:58:00.001+02:00

Rusningstiden i Stockholm har ökat läser jag i Dagens Nyheter:

År 2006 varade rusningstiderna på morgonen i snitt mellan 7.30 och 9.15. I år pågår de mellan 6.45 och 9.45 – alltså en total ökning på en timme och femton minuter.

Alltså, de har rusningstid i nästan tre timmar både på morgonen och kvällen där borta i storstan. Någon gång kanske det flyger förbi en hastig tanke om att det vore kul att bo och jobba i Stockholm, men så snart jag läser en sådan här artikel försvinner varje sådan tanke väldigt långt bort. Istället undrar jag över hur folk står ut?

Ibland när jag kör i Visby lyckas jag pricka in den lilla rusningstid som finns där, jag tror det är 7.40–8.00 och 16–16.20. Vi de tillfällena kan jag sucka lite trött men det följs av ett leende, för jag vet att det går över så snabbt. Dessutom händer det mig kanske bara två gånger i halvåret eller så… Jag jobbar ju efter mina egna tider.

Däremot kan det mitt under värsta turistveckorna uppstå tillfällen då alla bilar samtidigt ska passera Östercentrum och då kan vi få trafikstockningar som varar i kanske en timme? Men de är ett fenomen som uppstår kanske en vecka om året och är ett samspel mellan väder och antalet turister. Vädret styr nämligen turisternas beteende. Om alla får för sig att åka in till stan samtidigt och passa på att handla ”eftersom det inte är så bra badväder” så är det förståeligt om det kan bli lite kaos. (Och själv väljer jag under den tiden att handla i Slite så mycket det går…)

Nä, hörreni stockholmare, hur skulle det vara om ni flyttade till Gotland istället? Man kan faktiskt pendla till jobbet i Stockholm, det är flera som flygpendlar och de får sin restid avsevärt nedkortad på det viset. Väljer du att bo i Visby tar det fem minuter till flygplatsen så från din egen dörr fram till att du kliver av flygbussen i Stockholm City kanske det tar 1 timmme med lite tur?

Världens bästa polis?

2011-06-06T09:22:00.000+02:00

Foto Sveriges Radio 2008

Fråga mig inte varför, men plötsligt denna strålande nationaldagsmorgon kom jag att tänka på Carin Götblad. Vilken häftig kvinna! Hon är länspolismästare för Stockholm och Gotland och besitter den fantastiska egenskapen att förmedla en känsla av att hon står på ”folkets” sida och att hon verkligen bryr sig om att folk ska ha det bra.

För ett par veckor sedan såg jag henne komma flängande på sin cykel över Stora Torget. Hon hade klänning och en smaragdgrön jacka som fladdrade i vinden. Någon dag senare stod hon på Gotland Game Conference och pratade, självklart i färgglad klänning, denna gång med lila-rosa färger. Carin är beviset på att kvinnor kan göra karriär i en traditionellt manlig bransch och samtidigt, eller just därför att, få in en skön Pippi Långstrump-känsla med mycket hjärta.

Har vi tröttnat på demokrati?

2011-06-03T07:19:00.000+02:00

Jag läser i Dagens Nyheter om att: 26 procent tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val”. Därefter diskuterar artikelförfattaren med oro runt det nya fenomenet att särskilt unga människor inte verkar förstå vitsen med demokrati.

Artikelförfattaren Staffan I. Lindberg, forskningsledare för World Values Survey-Sweden, försöker hitta orsakerna i hur vi lär ut demokratibegreppen och att vi tappat historien. Jag tror att man kanske ska söka orsakerna på en lägre nivå, kanske är undersökningens svar inte ett uttryck för just hur vi vill att det ska gå till att styra Sverige, utan mer ett missnöje med hur saker går till i vår vardag?

Jag kan tänka mig att många känner sig besvikna på demokrati som styrelseskick i praktiska vardagssituationer. Allt ifrån studenter som ledsnat på att göra grupparbeten därför att halva gruppen skiter i att jobba och åker snålskjuts på de som anstränger sig till företagare som får brottas i åratal med överklaganden på deras byggplaner. Solidaritet är en bra grej som förutsätter att alla hjälps åt. Byråkratiska regler är en bra grej om de innebär att processer flyter smidigare och tillvaron blir tydligare.

Om man ska vara en ”superbra” samhällsmedborgare så borde man vara aktiv medlem i idrottsklubb, hembygdsförening, intresseförening, välgörenhetsförening, miljöorganisation och politisk förening. Som egen företagare finns det ytterligare ett antal föreningar jag borde vara engagerad i.

Sen har vi alla möten kors och tvärs som vi förväntas gå på både i jobb och privat. De demokratiska processerna kan ibland upplevas som ständigt svällande kolosser som slukar mer och mer tid utan att ge positivt resultat.

Jag tror faktiskt att det är i det här som vi hittar svaret till varför 26 procent är för diktatur. När den demokratiska modellen är så utbyggd som den är i dagens samhälle så blir allting så stort och omständligt. Kanske längtar folk bara efter ett enklare liv? De kanske inte har tid att relatera till historien när det ständigt är ännu ett möte att gå på eller ännu en blankett att fylla i…?

The Girl With the Dragon Tatoo - trailern!

2011-05-30T22:23:00.000+02:00

Trailer till The Girl with the Dragon Tattoo [cam teaser] från rstvideos trailerarkiv.

Jag tycker att den här trailern bådar gott. Det känns verkligen som att det är ny typ av läskig stämning som skapats runt Stieg Larsons berättelse. Rooney Mara verkar också ha lyckats med att matcha Noomi Rapaces rolltolkning.

Det ska blir riktigt spännande att se den här filmen!

Vi behöver synka om karriäråldrarna om vi ska få jämlikhet!

2011-05-22T21:19:00.000+02:00

För några dagar sedan läste jag en artikel som handlade om att vi i Sverige är lite för fixerade vid att anställa personer runt 35 år och att det ”är kört” om man har fyllt 40. Samtidigt som folk förväntas vara som mest aktiva med karriären mellan 30 och 40 år förväntas de också bilda familj under just den tiden.

Hur i hela fridens dar har vi lyckats sjabbla till förväntningarna på det viset? Lägg gärna till att det blir allt fler som gärna kan tänka sig att jobba ett tag efter 65 och att vi lever längre.

Idag läste jag i Passion for Business om gubbkulturen på Ericsson och hur svårt det är för kvinnor att få topp-positionerna. Av de kvinnor som intervjuades var det flera som sa typ ”Jag har inte varit för kvotering tidigare, men…”. När jag läste intervjuerna och försökte hitta orsakerna till varför kvinnor missgynnas så var det mycket av det jag brukar höra; att männen har sina egna ”bastuklubbar”, ses över golfen och älgjakten, räknas in i samma nätverk och att kvinnorna har svårt att ta sig in där. Men, så var det en konkret sak som jag reagerade på: för att passa in i karriärsmallen så bör man ha tjänstgjort ett antal år utomlands och det är oftast män som nappar på det.

Varför det då? Jo, för man räknar inte med att partnern också ska jobba utan bara följa med och tydligen är det än så länge mest kvinnor som ställer upp på att vara en sådan ”passiv medföljare”. Och om det är utlandsjobbet som räknas som det kritiska steget för att nå toppen, ja då kommer aldrig kvinnorna att nå fram så länge deras män inte är beredda att bli passiva medföljare ELLER så länge som personalansvariga TROR att män inte vill vara passiva medföljare och därför undviker att ens fråga kvinnorna om de vill åka iväg på utlandstjänst ett par år.

Märker ni hur allt hänger ihop? Det här karriärssteget att åka utomlands brukar också inträffa någonstans runt 35. Naturligtvis fungerade det mycket bra att få män att satsa stenhårt på att göra karriär från 30 år och uppåt under de tider då familjer levde mer ojämlikt och man tog det som självklart att kvinnan ansvarade för hem och barn. Men så är det inte idag. Pappor och mammor delar på ansvar idag och sliter häcken av sig för att lyckas hinna med både barn, hem och karriär.

Tänk om arbetslivet kunde lätta lite på pressen just när folk är i familjebildande ålder? Inte tycka att det är konstigt om folk avvaktar lite med värsta karriärrycken tills att de passerat åren som småbarnsföräldrar? Varför inte sätta lite mer press på folk efter att de fyllt 40 och sen kanske inse att erfarenhet många gånger väger minst lika tungt som yngres entusiasm och energi och att man kan dra nytta av kompetenser hos folk som passerat 65.

Ge småbarnsföräldrarna lite mer andrum!

Stentorn eller inte stentorn?

2011-05-22T06:54:00.001+02:00

Att folk bygger stentorn på Gotlands klapperstensstränder är en ny företeelse som uppstått de senaste 5–10 åren. Lusten att bygga torn är så stark att flera olika stränder blivit byggplatser. Den här bilden är från Ekstakusten, men jag har också sett många stentorn vid Bläse och idag läser jag en insändare med bilder från en kvinna som upprörs över stentornen vid Lauters på Fårö.

Hur brutala ingrepp på naturen är dessa stentorn? De byggs av stenar från platsen. Man kan anta att flera av tornen kommer att rasa så småningom – någon människa eller kanske hund går emot dem? Kanske slår sig någon mås ner på ett torn och ställer till bråk? Kanske kommer det kraftiga höststormar och vispar ner tornen? Jag har svårt att se att tornen ställer till så värst stor skada.

Någonstans inuti den här frågan ligger frågan om vad det är att vara människa. Hur ska man bete sig när man är människa? Vi vet en massa saker och kunskap ger ansvar – men samtidigt är vi också en av jordens alla djur. Om det vore så att de här stentornen byggdes av exempelvis Storskarvar så hade den officiella inställningen antagligen varit att vi inte får störa byggandet av stentornen. Men nu är det människor som bygger. Varför är det så viktigt att låta djur leva fredat och fritt medan människan ska hålla sig så strikt inom olika bestämmelsers ramar? Är inte också de mänskliga spåren i naturen viktiga?

Stentorn berättar om människor som tycker om att vara på stranden, som får lust att göra något och som därför bygger torn. Ett torn inspirerar till flera. Tornen blir som glada utropstecken uppställda längs våra stränder: ”Se mig! Här är jag! Jag finns!” Jag tycker det är skönt att se att det finns så många som lockas av en så enkel och tankfull sysselsättning som att bygga torn av klappersten.

Om det omvänt ska vara så att människan är den enda djurarten som inte har rätt att sätta sina spår i naturen så vill jag byta art.

Christopher Polhem – vilken kille!

2011-05-18T10:59:00.001+02:00

Den här dagen började på alla möjliga jobbiga sätt. Vi satte oss i bilen 6.45 och for iväg helt enligt plan. Efter tio minuter inser jag att min lilla medicinväska står kvar i köket. Jaha, vända…

När vi på nytt kör iväg tycker Roine att det är smart att ta vägen över Lärbro till stan, eftersom man kanske kan köra lite snabbare där än på Lummelundsväg. Jo jo. Kanske i vanliga fall, men nu lägger de ju på asfalt! Ja ja, det var inte så lång bit och det gick ganska smärtfritt.

Efter ett tag viker jag ner solskyddet för att kolla in hur jag ser ut i spegeln denna jäktiga morgon. På solskyddet sitter en spindel! Jag gillar inte spindlar. I Tingstäde stannar vi, jag hoppar ur och Roine slänger ut spindeln.

Innan vi kommer fram till Visby har vi fått köra om inte mindre än tre mopedbilar.

Tillväxt Gotlands frukostmöte på Fornsalen började 7.30, vi hastar in strax innan 8 och skyndar oss att försöka ta lite frukost. Jag tar en mugg kaffe och ska fylla på mjölk. Den öppnade mjölklitern är tom och för att kunna öppna en ny liter mjölk måste jag ställa ner muggen. Dessvärre ser jag inte att de snygga klinkerplattorna på kaffebordet innebär en höjdskillnad där jag ställer ner muggen, så muggen brakar i golvet (håller!) och allt kaffe skvätter ut så att jag får på min helt nytvättade jacka och mina tygskor. Suck.

Efter allt detta sätter jag mig ner och lyssnar till intressant information om Fornsalen och sedan Almedalsveckan. Den som vill får efteråt följa med på specialvisning av den nya Polhemsutställningen och det vill jag och två till. Den utställningen gjorde att den här morgonen ändå var värd allt inledande strul.

Christopher Polhem, vilken kille säger jag!

Just när man kliver in i lokalen ser det kanske mest ut som lite manicker, men om man som vi har tillfälle att få kolla in varje grej, veva på vevar, trycka på knappar och allt vad där är så är det hög imp-faktor. Tänk att den här mannen som kom från så enkla förhållanden lyckades åstadkomma så mycket!

Det här är Lisa Johansson som är ansvarig för Polhemsutställningen. Hon visar en fiffig tavla där man kan testa att sätt upp kugghjul, veva och se vad som händer. (Hon är också medlem i Fantomenklubben…)

Om du kommer till Gotland – missa inte att besöka Polhemsutställningen. Om du bor på Gotland – Hallå? Gå dit direkt vet ja!

Om du vill läsa ännu lite till om Christopher Polhem kan du läsa här!

Jag tror att vi är många som inte riktigt fattat hur stor och häftig Polhem faktiskt var!

Vad bör vi lära våra barn?

2011-05-14T08:37:00.000+02:00

Jag läser en artikel i Dagens Nyheter som handlar om ungdomar i Stockholm och att det är svårt att skaffa jobb. Rubriken är ”Utan kontakter får man inga jobb”. Det kunde ha varit jag som sa så när jag var arton. Min familj hade inte de där ”rätta kontakterna” som jag anade att man behövde ha. Jag kände mig lite missgynnad, åsidosatt och läget var ganska hopplöst.

Det här sättet att tänka på kontakter som något man har eller inte har, satt kvar länge i mig. Några trevare att utöka mitt kontaktnät gjorde jag i Växjö, men det kändes inte som att jag hittade rätt, som att jag inte hörde till. Kanske är Växjö trots den snabba expansion staden genomgått ändå ganska sluten i sina nätverk? Eller så hängde det på mig, att jag inte riktigt försökte?

När jag flyttade till Gotland började något hända. Jag kom in i nätverken. Idag har jag ett mycket stort nätverk på Gotland som också har tentakler utanför Gotland. Till exempel till flera olika platser på svenska fastlandet, Danmark, Finland, Norge, Estland, England och Kalifornien.

Vad är det jag har gjort för att få nätverket att växa?

Jag har sett till att befinna mig där det finns folk. Jag har sökt mig till grupper – det är faktiskt den enkla vägen. En del grupper trivs jag inte alls i, andra trivs jag halvbra i och vissa trivs jag jättebra i. Även grupper jag inte trivs i kan leda till att jag lär känna någon som i sin tur leder vidare till något som är bra för mig – antingen i form av ytterligare kontakter eller i form av uppdrag.
Jag har tagit kontakt med folk som jag velat lära känna. Ibland har jag läst något i tidningen om en person och velat veta mer, berömma eller ta reda på om det som stod i tidningen verkligen var sant. Jag förstår att det här kanske låter lite konstigt, men det är faktiskt så jag har gjort.
Jag har läst på. Om jag varit intresserad av personer, företag eller något annat så har jag Googlat och satt mig in i vilka de är, vad de håller på med och vad de står för. Om jag har börjat intressera mig för något nytt område har jag också försökt lära mig saker om det området. Internet är fantastiskt.
Jag har bloggat, Facebookat och Twittrat. Samtliga vägar har genererat fler kontakter. Samtidigt som de också förstärker kontakter som jag tagit i verkliga livet, genom att personer jag mött ibland väljer att följa mig också på nätet.

När nätverket når en viss gräns börjar det bli värdefullt inte bara för mig, utan också för andra som vill ha kontakt med mig för att enklare kunna nå andra som de vet finns i mitt nätverk. Ibland är det kul att det är så. Vid andra tillfällen kan det kännas som att det lyser igenom lite väl mycket att det är just en viss person i nätverket som någon tror att de ska nå fram till genom att kontakta mig. Då blir det pinsamt.

Jag hade inte med mig det här nätverkstänkandet hemifrån utan det är något jag har fått lära mig. Min dotter Alice har däremot fått med sig tänket och hon använder sig av det i sitt nuvarande, vuxna liv. Dels har hon genom åren fått lära sig att hantera flytten från Växjö till Gotland och det byte av skolor och kompisgrupper som det har inneburit. I och med att hon dansat först på Steps & Stage i Växjö och sen på Visby Dansskola och också varit aktiv i Junis har hon haft kompisgrupper utanför närområdet och skolan.

Vi har försökt ta med Alice vid vissa tillfällen när det har varit företagsmingel för att hon ska få prova på och kanske känna sig lite mer bekväm i sådana miljöer.

Sedan högstadiet har Alice också haft olika jobb. Det började med att hon var barnvakt, sen har hon sommarjobbat i KIK-kiosken och för Junis – alltihop med ganska dåligt betalt, men det har gett erfarenheter och det har varit JOBB. Genom att hon bad om att få göra praktik på Riksutställningar fick hon sedan sommarjobb där direkt när hon slutat gymnasiet och på hösten ett halvtidsjobb samtidigt som hon läste på högskolan. Under vårterminen pluggade hon bara och på sommaren jobbade hon i Bungehallen, en ICA-affär (ett jobb som hon sökte via platsannons, fast chefen känner vår granne som kunde berätta om Alice och kanske om hur det fungerade när hon jobbade i KIK-kiosken?)

På hösten fick hon jobb på Leader som projektledare för ett ungdomsprojekt – det jobbet fick hon via mina kontakter på Leader, de hade lärt känna Alice och kom på att hon skulle kunna passa. På våren gick Alice på en casting och det slutade med att hon fick en av två huvudroller i en kortfilm. Själva inspelningen gjorde att Alice lärde känna filmfolk. I höstas började Alice på Södertörns högskola och direkt gav hon sig in i världen med studentförening och sedan början av det här året är hon ordförande i SÖFREs informationsutskott, vilket i sig leder vidare till ytterligare grupper och nätverk. Hon har sommarjobb i Stockholm fixat och i höst tror jag att hon kommer att få ett extrajobb – allt via kontakter och nätverk.

Kanske hade Alice gjort allt detta också utan att vi här hemma visat vägen till nätverkande, men i vilket fall tror jag att det varit bra att vi kunnat fungera som förebilder i detta. Fått nätverkandet att vara en naturlig del.

Så, jag vet hur trist det är när man upplever att man inte har rätt kontakter, inte ingår i rätt nätverk. Men jag vet också att man kan ändra på sin situation och jag är ganska säker på att vårt sätt att nätverka har påverkat Alice, så att det för henne antagligen har känts lite mer naturligt och självklart att kliva in och ta plats i de nätverk som blivit tillgängliga för henne.

Det här handlar om hur man ser på sig själv, attityd och att fortsätta att ”mingla” på olika ställen tills att man hittar rätt. Det handlar också om att inte direkt förkasta en grupp och tänka att man inte har någon nytta av dem bara för att det inte blev hundra procent rätt från start. Det tar tid innan det blir rätt och vilka vägar, vilka personer det är som gör att det blir rätt är inte givet från start. Det handlar om att ge sig den på att försöka många gånger.

Men det handlar inte om att man har eller inte har rätt nätverk. Du är själv den viktigaste delen av ditt nätverk.

Kalashets och iPad

2011-05-08T08:28:00.000+02:00

Jag har just läst en artikel i Svenska Dagbladet där psykologerna Krister Svensson och Madeleine Gauffin Rahme framför sina åsikter om att det blivit allt för stor hets runt detta med att arrangera barnkalas. För vem gör man kalasen, för barnen eller för att imponera på de vuxna?

Samtidigt som det pågår en slags överträffningstävling i vem som kan arrangera det häftigaste kalaset, försöker föräldrarna också tala om för barnen att ”det är tanken som räknas”, säger Krister:

– Vi håller oss med en retorik om att det räcker med en liten gåva, att det är tanken som räknas. Samtidigt visar vi barnen att det inte är tillräckligt att träffas och leka utan att det krävs mer, som film, utställningar och mat.

Jag har en kompis i USA som rapporterar om barnens kalas. Det börjar med hoppborgar, discolampor, film och underhållning, övergår till att man ska vara hos någon professionell kalasarrangör som kombinerar något nyttigt med kul, edutainment, och sen när barnen blir tonåringar förväntas de hyra en strandlägenhet till festen – då snackar vi trettonåring.

Det är lätt att se hur hela kalasapparaten accelererar. Men som det mesta brukar det vara en pendelrörelse, kanske slår det över till att man istället börjar inrikta sig på mindre, mer privata och avspända kalas? Typ om tio år eller nåt…

Jag håller alltså med de här psykologerna om det mesta som står i artikeln. Ända tills jag kom till slutklämmen från Madeleine:

– Om man får en Ipad när man fyller nio – vad ska man då få när man fyller sexton? Människor som får allt för mycket färdigpaketerat har svårt med motgångar och motstånd senare i livet.

Men herregud, hur tänker hon där? Har ni råd så ge barnen iPads! Ge dem datorer! Det är ju det som är vägen till kunskap, kanalen ut i världen, ju tidigare barnen blir bekväma med de här manickerna, desto bättre. En iPad är primärt inte bara någon ”leksak” om ni frågar mig. En iPad är ett redskap som det är viktigt att lära sig använda.

Det är förstås skillnad i hur man laddar sakerna man ger sina barn. Om man ger bort en iPad och sedan bara skickar signaler om att det är en lyxpryl, en leksak och inte tar iPadens möjligheter på allvar, så är det klart att barnet kommer att färgas av de signalerna.

Alice har haft tillgång till egen dator från att hon var fyra år tror jag och jag är jätteglad över att vi har haft möjlighet att ge henne den möjligheten att naturligt bekanta sig med den digitala världen. Men precis som med allt annat barn ska bekanta sig med här i livet, så måste vi som föräldrar vara med och förklara och visa vägen. Bara för att ens barn har en iPad eller en dator så måste man inte acceptera att de har hur många spel som helst. Det bästa sättet brukar vara att själv vara en god förebild och visa på hur många positiva möjligheter som finns med en dator.

Så, det är väl klart att barnen ska ha iPads! I en iPad ryms skatter med böcker, spel, kreativa uttryck och kontakten med hela världen. Varför i hela fridens dar ska vi inte ge våra barn möjligheten till allt detta?

Landsbygden utarmas, turismen måste utvecklas – allt går runt i cirkel…

2011-05-07T10:04:00.002+02:00

Det är lätt att man tappar överblicken när man går runt i sin egen lilla värld och det är väldigt lätt att tro att vi är så himla smarta nu för tiden. Att det är just vi som är de första att identifiera problemen och se lösningarna. Men allt som behövs för att jag brutalt ska kastas ur den illusionen är att läsa ett par artiklar från 60-talet. Då känns det som att det mesta av det vi pratar om när det gäller landsbygd och turism bara går runt i cirklar.

Vad tycks till exempel om det här uttalandet av Nils Johansson, handlare i Fidenäs, juni 1966:

– Jag tror mycket på camping, säger han, tältturisterna kommer att öka år från år och nu kommer också husvagnarna alltmer. Och camparna kräver mer än serviceanläggningar, de vill ha sysselsättning också. F n har vi fyra båtar vi hyr ut till fiskeintresserade och andra, vi får i dagarna ett bordtennisbord i glasfiber för utomhusbruk och mitt emot affären har vi ordnat russridning för barnen.
Snart dags att utöka
– Eftersom vi tror på campingen kommer vi också att utöka campingplatsen avsevärt, berättar köpman Johansson. Vi har gott om mark för det ändamålet runt omkring den nuvarande tältplatsen. Vi planerade egentligen att bygga ut redan i fjol men av vissa orsaker fick vi skjuta på det. Men så snart vatten- och avloppsfrågan är klar så startar vi – och det blir nog ganska snart.

Turister måste ha något att göra. Vatten- och avloppsfrågan måste lösas. Hm? Är det inte precis på den fläcken vi fortfarande står och stampar?

Jag drog mig till minnes att jag läst om turism i gamla klipp som min mormor Alice Hultström sparat, så jag har kollat lite i hennes samling idag. Där kan man läsa om hur hon och hennes man, Axel Hultström, gav sig in i turistbranschen när Axel var 83 år! De hade anlagt sin park med bungalows för uthyrning i Alva. Mormor skriver i ett kåseri om att turisttrafiken i Alva är igång så att det nätt och jämt går att ta sig över vägen, hon får vänta ut bilköerna… Tyvärr har hon varit dålig på att få med dateringar på sina tidningsklipp, men jag gissar att de är från 60-talet. Bredvid har hon klistrat in en insändare från en upprörd Båstadsfru:

Vänlighet kostar ingenting!
Som turist i Visby med hushåll för 4 personer har jag nu varit i en massa affärer men tyvärr aldrig mött några glada leenden från expediterna utan hopknipna läppar och ilskna ögon. Varför? Jag kommer själv från en av Sveriges mest besökta badorter och där vet jag, att expediterna är alldeles särskilt vänliga och tillmötesgående just mot turister, därför att turister betyder så mycket för samhället. Där är det nästan så, att vi årskunder känna oss försummade ibland.
Betyder inte turisterna någonting för Visby rent ekonomiskt, eftersom vi blir så ovänligt behandlade?

Jag vill tro att vi kommit längre i kundbemötande idag, men samtidigt har jag hört företrädare för turismbranschen sucka över att det fortfarande förekommer att vissa personer beter sig direkt otrevligt mot turister. Insikten om vad turismen betyder för Gotland har inte nått fram till alla.

Jag tänker också att det är så mycket som görs på Gotland som i sig är ganska smått. Vi behöver få igång större förändringar om vi verkligen vill nå fram till att bli en befolkning på 65 000 invånare. I Fidenäs var det järnvägen som skapade verksamheter inom handel och turism. Vi behöver väl fungerande infrastrukturer för att göra platser tillgängliga. Vägar, el, vatten och avlopp, bredband och bussar skapar möjligheter. Just idag tror jag att bredband och vatten- och avlopp är två av de mest avgörande faktorerna för att få folk att flytta till landet.

Men kanske behöver vi ta i mer? Vad skulle idag motsvara dåtidens satsning på att bygga järnväg? Att satsa på att rusta upp flera hamnar runt den gotländska kusten och attrahera mer båt-turister? Att bygga en teknikstad på någon tålig plats på Gotland? Att skapa nya, moderna, ekologiska, klimatanpassade boendeformer som stämmer med nutida människor behov och drömmar om ett bra liv?

Jag vet inte. Men det känns ganska futtigt att läsa om ett ännu ett överklagande samtidigt som jag vet att vi måste våga satsa om Gotland ska överleva.

Vidare tänker jag att det krävs många samverkande faktorer för at bygga livskraftiga verksamheter. Kanske är det så att det på Gotlands görs alldeles för många ”solo-satsningar” om målet är att uppnå långsiktig framgång? Jag menar inte att vi måste ha större företag, men att vi verkligen måste dra nytta av att samverka bättre.

Kompetens i farozonen!

2011-04-24T08:05:00.001+02:00

Jag tyckte att det var toppenkul när nyheten om att Riksutställningar skulle flytta till Gotland kom. Det kändes härligt och kreativt att gå runt i deras lokaler på invigningen 2008. När Alice först fick sommarjobb där och sedan fick jobba vidare på hösten, direkt efter att hon slutat gymnasiet och bara var 18 år fick jag en annan inblick i deras verksamhet.

Det är lätt att prata om att man ska vara kreativ och att man ska ta in unga människor i de kreativa diskussionerna – men det var precis vad de gjorde! Som mamma kände jag mig mycket tacksam över att de bjöd in Alice i sin arbetsgemenskap på ett sådant respektfullt sätt.

I början av åttiotalet var jag med på en dagsutbildning på Riksutställningar som en del av min utbildning till fritidspedagog. En dag är bara en dag, men jag minns en känsla av proffsighet och att jag blev inspirerad till att se utställningar som ett verkligt pedagogiskt verktyg.

Jag tror att Riksutställningar har haft en speciell attityd i och med att de både producerat utställningar och jobbat aktivt med studiebesök och att lära andra. De har aldrig tillåtits att bli navelskådande kreatörer utan om man ska trivas på Riksutställningar måste man nog ha både nyfikenhet och respekt för andra. Precis så som jag uppfattar att Riksutställningar är.

Den byggnad som uppfördes för att Riksutställningar skulle kunna flytta till Gotland har nominerats i arkitekturtävlingar. Jag hittar inte någon siffra på vad den kostade att byggas, men den byggdes för att användas i många, många år.

Istället har Riksutställningar sedan de utlokaliserades till Visby fått brottas med det ena sparbetinget efter det andra och deras verksamhet ifrågasätts… Nu är de ålagda att krympa ännu mer… Ytterligare fjorton tjänster ska bort. Om detta går igenom kommer endast 22 tjänster av de ursprungliga 60 tjänsterna att återstå. 60 tjänster som utlovades som ersättningsjobb då försvaret lade ner. (Det är som vanligt när Gotland ska kompenseras – man lovar något på ett papper och sedan krymper siffrorna. Jag undrar varför man ens bryr sig om att låtsas att man ska kompensera med ersättningsjobb?)

Jag tycker att Riksutställningar fyller en viktig roll i samhället. När Riksutställningar startade 1965 var ett av deras uppdrag ”att föra ut den konst som fanns på våra statliga museer till människor som annars skulle ha svårt att uppleva den. I vår allra första utställning, ”100 år med Nationalmuseum” reste verk av Rembrandt, Picasso och andra världsberömda konstnärer landet runt i lastbil.”

Sedan utvecklades verksamheten:

Ända sedan starten har vi producerat utställningar av alla sorter, både till innehåll och form. Och ända från början har det varit lika viktigt för oss att producera utställningar som att dela med oss av vår kunskap till andra. Vi har ordnat utbildningar och seminarier, gett ut böcker med mera. Allt för att utveckla utställningsmediet.

Här kan du se att axplock av deras mer än 1200 utställningar!

Jag blir ledsen när jag läser att Riksutställningar hela tiden ska krympa och krympa, snart är det inte ens en ”tumme” kvar. Hallå Sverige:
Fatta att vi behöver Riksutställningar och all den kompetens och kreativitet som ryms i det huset!!!

När man träffar dem som tror på det de läst i tidningarna

2011-04-17T14:01:00.000+02:00

Om det är något jag lärt mig under de här tio åren på Gotland så är det att ha som mål att inte tro på det som står i tidningarna. Fortfarande trillar jag i fällan då och då, men väldigt många gånger har jag istället varit mån om att kontakta den som artikeln handlar om för att få dennes version.

Pigge Werkelin är en lokalt, het person. Så snart det skrivs om honom kan man direkt räkna med att det börjas skriva konstiga saker på helagotland.se:s debattforum och att eventuellt avsomnade rykten får nytt syre. Det är inte konstigt att folk har en massa åsikter, det konstiga är att de så lätt ansluter sig till spekulativt skvaller utan att ens försöka ta reda på hur det ligger till.

Men, det finns ju också andra det skrivs om. För ett tag sedan pratade jag med en person som hade mycket starka åsikter om en viss företeelse på Gotland och den person som särskilt förknippas med denna företeelse. Just då hade jag glömt att de flesta nog ändå tror på det som står i tidningar, så jag tappade fullständigt hakan när jag fick höra det hårda omdömet…
– Hur har du skaffat dig den åsikten? undrade jag.
– Jag har förstås läst i tidningarna.
– Jaha? Men du har aldrig träffat den här personen? Du menar att du tror på det som står i tidningen.

Och sen följde en liten diskussion om just det, det här med att tro på det som skrivs i tidningen.

Jag tycker det här är sorgligt på två sätt:

Ur tidningens och journalisternas perspektiv. Hur motiverande är det att skriva artiklar som påverkar folk att tycka illa om personer, därför att man inte berättar vad personen tycker, utan bara hugger någon lämplig replik?
Ur läsarnas perspektiv. Hur sorgligt är det inte att tänka sig att världen är full av läsare som tror att det de läser är sant, fast det bara är subjektivt utvalda skärvor av verkligheten?

När man betänker att duktiga journalister byter karriärspår därför att de inte vill arbeta under sådana här villkor, blir det ännu ruggigare. Ta till exempel Staffan Dopping som idag jobbar som PR-konsult och i sin blogg uttrycker kritik över tidningarna.

När det bråkas med Pigge…

2011-04-15T06:36:00.001+02:00

Igår blev det offentligt att Sverigeflyg säljs till Braathens Aviation och kommer att ingå i Malmö Aviation. Det är en del i en serie otrevliga händelser som Pigge fått hantera under ett par år, men som fått sin kulmen just i år. Läs Pigges blogginlägg!

Det är intressant att se hur en del reagerar genom att anta att Pigge är en svår person som har många ovänner, att han skulle vara en person som beter sig illa. (Jo, jag har just läst sådana kommentarer i ett debattforum, men jag ids inte länka dit, det är för simpelt för att förtjäna en länk).

Sanningen är ju precis den omvända. Nyckeln till att kunna bygga ett så stort affärsnätverk som Pigge har ligger i stark karisma och en enastående social förmåga. Jag känner ingen som känner så många som Pigge och som har så många vänner. Hans 50-årsfest var som en enda stor varm kram med 260 deltagare.

Allvarligt talat, ni som tror att Pigges grej är att vara ojuste, otrevlig, besvärlig och allmänt sett bete sig som en skitstövel – hur i all fridens dar tror ni att han blivit så framgångsrik? Ni tror på allvar att framgång ligger i social inkompetens?

Nä, tänk lite längre än vad tidningarna skriver. I deras roll ligger att intervjua båda parter i en konflikt oavsett om den ena parten står för en marginell åsikt eller inte, så är själva grejen att man låter båda få utrymme i media. Det betyder inte att en enskilds röst blir mer sann än de sannolikt mer än tusen personer som ingår i Pigges nätverk därför att de gillar honom. Som jag.

Uppdatering:
Nä, jag måste nog ta med ett citat från debattforumet ändå. Det representerar mångas inställning till Pigge.

Mr Magoo
Tror det ligger ganska många hundar begravna här.
Hur kan pigge vara ovän med alla ?!?
Tror nog han är en av de sista som har rent mjöl i sin påse.....
Annars ska pigge & co ha all credd for sin driftighet

Notera att Mr Magoo först misstänkliggör Pigge och påstår att han inte har rent mjöl i påsen, för att sedan lägga till att Pigge & Co ska ha credd för sin driftighet. Dubbelmoral och hyckleri i sin fulländning. På något sätt finns det en del som är lite förtjusta över att Pigge nog är lite lurig (som de föreställer sig det hela) så länge det skapar bra verksamheter – som kanske rent av gagnar dem själva?

Det ingår i en syn på företagare där man utgår från att alla framgångsrika företagare bygger sina framgångar på list och rackarspel. Att ohederlighet skulle vara en självklar egenskap för att bli framgångsrik. Och samtidigt som man alltså anklagar någon för att vara sådan, så uttrycker man också sin beundran? Hur sjukt är inte det?

Tänk om det är så att sann framgång bygger på goda relationer, öppenhet, vänlighet och helt enkelt konsten att vara schysst? Tänk om det är så att folk väljer att göra affärer med sådana personer de känner förtroende för? Tänk om det är DET som är Pigges grej? Va?

Hur många klimatavtal ska vi skriva på?

2011-04-13T09:34:00.000+02:00

Jag noterar att regionstyrelsens ordförande Åke Svensson har skrivit på Pact of Islands vilket handlar om att överträffa EU:s klimatmål med 20%. Det är ju bra. Men, Gotland har redan skrivit på alla möjliga klimatavtal och satt upp flera klimatmål…

Länsstyrelsen: 2010 ska koldioxidutsläppen var 15% jämfört med 2000. (Hur gick det med det?)
Borgmästaravtalet: gå längre än EUs klimatmål på 20% minskade koldioxidutsläpp jämfört med 1990.
Systemanalys Stockholm-Mälardalen och Gotland: 2050 bör transportsystemet vara i princip fritt från fossilbränslen…
Vision Gotland 2025: Gotland är en världsledande ö-region inom miljö- och klimatfrågor.

Trots alla klimatmål anser man inte att Kappelshamns hamn är tillräckligt värdefull att bevara i Regions Gotlands ägo. Trots att avståndet till Nynäshamn är kortare än om man utgår från Visby och trots att det är miljömässigt bättre att transportera människor i bil än i jättestora färjor.

Enligt mitt sätt att tänka behöver vi jobba på väldigt många fronter om vi ska nå alla klimatmål. Eller, så kanske det finns ännu något avtal att ansluta sig till?

Lärare och skolledare som vågar ta plats!

2011-04-10T08:21:00.000+02:00

Det är med glädje jag läser Maciej Zarembas krönika om Minervaskolan i Umeå. För mig är det som ett befriat ÄNTLIGEN att läsa om en skola där pedagogerna vågar ta plats, bär huvudet högt och lyssnar till magkänslan.

Hur påverkas man och formas i livet? Är det de konturlösa lärarna vi minns? Naturligtvis inte. Det är de lärarna som vågad ta plats, de som hade åsikter och de som brann för sitt ämne. De som ibland bjöd motstånd. De som hade tydliga regler därför att de ansåg att deras arbete var viktigt. De värderade sin uppgift som kunskapsförmedlare.

Jag är absolut för att man utgår från individens behov, men med det menar jag inte att man ska låta barn ta alla initiativ – för om man ska vänta in rätt initiativ så kan man få vänta ihjäl sig. Utbildning sker i växelverkan och lärarens ansvar är att följa sin plan, men samtidigt var lyhörd för eleven. Tricket är att hitta nyckeln till elevens motivation. Om det lyckas går resten nästan av sig självt.

Jag vet inte om jag till punkt och pricka håller med om varje detalj i de regler som gäller på Minervaskolan, men jag tycker det är uppfriskande att de vågar ha sina regler i konsekvens med vad de står för. Det gör skolan tydlig. Ju fler grundfaktorer som är tydliga, desto lättare är det att kanalisera energin till mer spännande saker än frågan om man får ha mössa på eller inte… Är vi inte alla glada om vi kan slippa lägga energi på meningslöst tjafs om trivialiteter?

Låt oss fokusera på kunskap, utveckling och framtidsvisioner. Just: framtidsvisioner. Allt hänger ihop. Våra barn behöver bra utbildning för att uträtta underverk i framtiden.

Skola för medelmåttor?

2011-04-09T19:01:00.000+02:00

Britta Svensson har skrivit ett mycket bra inlägg i Expressen angående vad det innebär att vara den där som är bäst i klassen.

Jag har också varit bäst i klassen och jag har återkommande ställt mig frågan vad som hade hänt om skolan hade mött mina behov av utbildning på ett bättre sätt. Det började med att jag fick sitta i ett grupprum och göra egna uppgifter när de andra lärde sig läsa. Visst, det var i alla fall något jag kunde göra – men var det inspirerande? Hade jag tillgång till lärarens kapacitet? Nja, jag skötte mig nog mest själv.

Vad gäller matten känns det som att jag nog fungerade som extra-lärare genom hela grundskolan. Likaså i otaliga grupparbeten: de som hade svårt för att lära sig placerade man gärna i min grupp, så att jag skulle lära dem… Och visst, jag lärde mig en hel del om hur man lär folk saker och det är bra att kunna idag när jag jobbar med marknadskommunikation.

Britta skriver:

På rasterna fick jag stryk och blev retad för något jag inte begrep. Men man framstår säkert som konstig i majoritetens ögon om man kan något som andra inte kan.

På högstadiet fanns glädjepunkter i form av lärare som fattade saker. Men deras jobb var ju inte att lära mig någonting. Det var att strunta i mig och försöka få den stora gruppen elever att klara proven.

Jag fick inte direkt stryk, men jag blev ändå mobbad. Jag passade inte in i normen. Högstadiet blev en eskalerande plåga. Jag minns inte en enda lärare som jag tyckte var riktigt bra på högstadiet, de kom först på gymnasiet och sedan på högskolan.

Men målsättningen för grundskolans lärare var helt klar: Att få den stora gruppen elever att klara proven. Om det då fanns sådana som jag som såg till att klara det mesta på egen hand, så innebar det att läraren hade ett problem mindre att tänka på. Om jag inte hade blivit mobbad hade jag antagligen passerat ganska obemärkt.

Jag tror att skolor för specialbegåvade vore himmelriket för många elever. Att få chansen att bli bemött efter sin egen förmåga. Varje gång jag pratar om barns rätt att bli bemött efter sin egen förmåga så tror folk att jag pratar om de barn som har svårigheter i skolan och det gör jag, jag pratar om alla barn. De som har inlärningssvårigheter, de som håller sig på medel nivå och de som är extra begåvade. Så länge jag kan minnas har det varit självklart att man erbjuder specialundervisning till barn med inlärningssvårigheter. Men de som är begåvade, ja de ”klarar ju sig så bra ändå”…

Den stora rädslan tycks vara att särskilja, peka ut barn som si eller så - ity vi alla skolen ingå i en jämngrå smet och inte sticka ut. En del föräldrar vägrar att låta sina barn få specialundervisning just därför. De tror att barnen ska må dåligt – men hur dåligt mår inte barnen av att försöka hänga med på undervisning som inte stämmer med deras behov? Jag tror dessutom att om man lyckas fånga upp flera av de här barnen som har inlärningssvårigheter och hitta deras motivation och intressen, då kan säkert flera av dem hitta sina områden där de kan få lysa. Jag tror att de flesta bär med sig något som kan få dem att lysa och jag anser att det är det som lärarnas jobb borde gå ut på. Oavsett om barnen är låg-, medel- eller högpresterande.

Oj så vackert!

2011-04-03T20:33:00.000+02:00

Utveckla och bevara värden på samma gång?

2011-04-01T12:30:00.000+02:00

Igår hade de samrådsmöte om den fördjupade översiktsplanen för Sudret. Planarkitekt Gunnar Gustafsson (som vi jobbat med under arbetet med Bygg Gotland – Översiktsplan för Gotland) säger bland annat:

- Regionen måste göra en avvägning och ge förutsättningar för en utveckling, utan att förstöra de värden som ligger till grund för utvecklingen, så det är en balansgång, konstaterar Gunnar Gustafsson.

Ständigt denna balansgång mellan utveckling mot framtiden och våra besökare, futurism och turism. Se mitt tidigare blogginlägg Turister & Futurister!

Jag blir så trött. Det värsta läget är när man ser det här som en dragkamp där endera sidan försöker vinna, det är bättre när man ser det som en balansgång, men samtidigt: balans syftar till stillastående. Det är inte det vi vill ha! Vi behöver se bilden av en dynamisk dualism, en slags snurrande hjul där futurism och turism hänger ihop och tillsammans skapar förutsättningar för den andra sidan att utvecklas. För, det är så det går till på riktigt. Vare sig futurism eller turism klarar sig utan den andra.

Facebook-depression?

2011-03-29T16:40:00.000+02:00

Alla dessa faror med den nya tekniken! Minns ni hur man för ett par år sedan skrev massor av artiklar om folk som fick sms-tumme? Var är alla dessa handikappade nu? Idag är det Facebook som ligger i skottlinjen och dagens ämne är att man blir olycklig av att använda Facebook. Jodå, det är inte bra att se att andra är på gott humör och lyckliga, då ter sig den egna situationen genast mer eländig. Påstår de.

Jamen, alla som får påfyllning med socialt umgänge tack vare Facebook då? Kom inte och påstå att de inte blir gladare med Facebook än utan! Över 500 miljoner människor har skaffat Facebook-konto. Kan det bero på att de känner att Facebook tillför något positivt, eller har vi 500 miljoner självplågare på jorden?

Det är väl alldeles självklart att vi i alla typer av socialt interagerande kommer att hitta de som mår bra och trivs och de som mår dåligt och vantrivs! Varför skulle just Facebook vara ett undantag?

Eller som när de för ett tag sedan skrev om mammor som försummade sina barn därför att de hellre ville Facebooka än laga mat eller vara med barnen… Handlar inte det ytterst om vilka val mammorna gör? Eller kan Facebook verkligen tvinga folk?

Reflektioner efter min resa till Estland

2011-03-27T11:46:00.000+02:00

Ingången till ICT Democenter, Ülemiste City

Nu är jag tillbaka efter ett kort besök i Estland. Det kändes som en glad-injektion från framtiden att vara där. Självklart finns där fortfarande många problem att lösa för dem men attityden är optimistisk och de gör ett fantastiskt jobb där borta. Den övergripande känslan är att alla är så unga och har en fräsch inställning till ny teknik. Deras digitala ID-kort och uppfinningen Skype är bra exempel på det.

Jag såg en mac! Killen som rör sig är Krister Kalda från EAS – Estonian Enterprise.

Jag tycker de är riktigt duktiga i Estland och de är unga och hungrar efter att bli en del av världens utvecklings, ja faktum är att de vill vara en aktiv och betydelsefull del. Om jag jämför med Sverige finns mycket av det här också, men vi har inte Estlands hunger, det där djupa begäret efter att få visa världen. Självklart, en del personer i Sverige har det, men att befinna sig en stödjande miljö fylld av människor som också är optimistiska och siktar mot framtiden gör att kraften blir så mycket starkare.

Byggnaden bredvid ICT Democenter. Vå åt lunch där.

Det är dags att alla börjar tänka på Estland som ett nytt Silicon Valley, en plats för spännande teknisk utveckling och glömma idéerna om att Estland skulle vara en plats där man kan producera billiga varor – vilket nog är det första svenskar tänker på när man nämner Estland och näringsliv.

Ingången till Tehnopol. Här utvecklads Skype!

Ett av de mest inspirerande besöken på vår resa var på Garage48. De har en modell för ”innovations-race” som jag tycker är riktigt intressant. Jag ska se om jag kan hitta fler intresserade här på Gotland. Det skulle vara så häftigt om vi kan skapa fler kontakter mellan Gotland och Estland.

De här små varelserna fanns på golvet hos Garage48!

Om du vill läsa mer om min resa kan du kolla på stenstrominfo.se och titta på mina bilder.

Uppväxtvillkor och inte kultur eller etnisk bakgrund påverkar kriminalitet

2011-03-19T20:12:00.000+01:00

Äntligen! Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi berättar i Dagens Nyheter om resultatet av en undersökning:

Han är en av tre forskare bakom en ny undersökning från Stockholms universitet som visar att den skillnad som finns i mycket stor utsträckning försvinner när man jämför svenskar och invandrare som lever under likartade socioekonomiska förhållanden.

– Skillnaderna beror inte på att "invandrarkulturer" är mer brottsbenägna eller liknande. Utan det här beror i övervägande del på under vilka förhållande invandrare lever i Sverige och om de kan skaffa sig de resurser som är nödvändiga för att leva ett anständigt liv, säger Sarnecki.

Precis så uppfattade jag att det var när jag jobbade med flyktingbarn och ungdomar i Uppsala på 80-talet. Det känns toppenbra att min magkänsla nu är befäst i en undersökning!

Journalister och yrkesstolthet – finns det ännu?

2011-03-19T11:43:00.000+01:00

Den här frågan om vad som håller på att hända med medias trovärdighet och journalisterna yrkesetik har jag bloggat om förut. Men frågan aktualiseras med jämna mellanrum.

Idag läste jag ett intressant blogginlägg skrivet av Informationschef Anna Jerdén på Södermanlands läns Landsting.

Media, speciellt i Nyköping, har genom dålig journalistik skapat en hotbild. I stället för att media självkritiskt granskar sitt eget agerande i denna situation vänder man åter sitt intresse mot landstinget.

I kommentarerna som följer skriver Staffan Dopping:

Era upplevelser är ett exempel på när journalister "hårdtolkar" sin uppgift i samhället. Mantrat om att granska makten är numera så starkt att begrepp som sanning och relevans, allsidighet och att låta berörda parter komma till tals börjar tappa mark. Denna granskningsvurm är så stark att det inte är helt ovanligt att begreppet saklighet kommer i skymundan.

Läs gärna Staffans blogginlägg om hur Reinfeldt bemötte media när de påstod att han sagt att ”hyresrätter i City är en dålig idé”

Kritiken mot journalistkåren är stark. Det verkar inte gälla bara i Sverige utan också utomlands, i alla fall vet jag med säkerhet att min vän i Kalifornien delar alla mina åsikter i den här frågan. Hans fru är journalist och valde att sluta inom yrket p.g.a. att hon förväntades skriva artiklar som stred mot hennes samvete. I Sverige vet jag minst två journalister som slutat av liknande skäl – jag har en känsla av att om man börjar fiska i det här så kommer man att hitta väldigt många fler. Det är bara jag som inte känner tillräckligt många journalister.

Trots detta verkar frågan vara nästan omöjlig att diskutera med tidningarna. Motståndet går in i argumentationen med tunnelseende och kör med argument som att de skriver självständigt, att ingen ska kunna styra vad de skriver. Fast, det är ju just det som sker varje dag på tidningsredaktioner runt om i landet, eller hur? Redaktionschefer styr hur artikeln ska vinklas redan innan intervjun är gjord. Man bestämmer sig på förhand vilken bild man ska förmedla. I vissa fall har det ingen betydelse, men när artikeln blir ett vapen som kan skada den det handlar om, oavsett om artikeln är baserad på fakta eller inte, då börjar det bli riktigt otäckt.

Tack och lov finns det idag internet och bloggar. Alla företag och organisationer som har ett behov av att balansera och nyansera den enögda version som ges i media, har idag fantastiska möjligheter att göra detta, vilket gör att tidningsredaktionerna verkligen borde skärpa till sig. Men det känns som att de fortsätter med sitt tunnelseende.

Samtidigt är tidningsbranschen mer eller mindre desperat därför att de tappar betalande prenumeranter. En del slutar prenumerera därför att de blir upprörda. Andra slutar därför att tidningarna inte gör sig tillgängliga på läsplattor, läs iPad. Några slutar därför att de upptäcker att de får mycket bättre grepp om vad som händer genom att följa rätt personer på Twitter eller Facebook. Tidningarnas dominans som nyhetsförmedlare har totalt kastats om. Dags att titta utanför tunneln?

Cykelleden på Lummelundsväg

2011-03-18T13:40:00.000+01:00

Jag är så himla glad över den fina cykelvägen som byggs längs väg 149, från Visby till Lummelunda för att fortsätta norrut. Det har varit lite tradigt med alla vägmaskiner som blockerat vägen, men hallå: de bygger ju en så fin cykelväg!

I tisdags rapporterades om att flera hus skadats av bygget på det parti där de har varit tvungna att bryta loss stora delar av kalkstensberget. Dessutom har det varit problem med vattnet. Till min förvåning hade Trafikverket inte heller gjort någon inledande kontrollbesiktning av husen – trots att det inte borde vara så svårt att räkna ut att just de här husen vid kalkstensberget skulle kunna påverkas av arbetet. Jag är inte så insatt i sådant här, men jag fick den uppfattningen att det normalt sett ingår i rutinen att göra en kontrollbesiktning innan man sätter igång den här typen av arbete.

Nu visar det sig att Trafikverket också glömt bort Lummelundagrottorna? Hela den här grejen med det unika grottsystemet som sträcker sig miltals under marken.

Hanne Ödin som är VD för Lummelundagrottan AB säger till Radio Gotland att hon är överraskad över den dåliga planeringen. Trots att de på ett tidigt stadium lämnat speleologernas kartor till Trafikverket ville verket fylla ut sluttningen ner mot bruket och bygga ny cykelled över en av de stora grottsalarna.

Tja. Nu kan man väl säga att det kokta fläsket är stekt och att de också har skitit i det blå skåpet. Finns det någon annan förklaring än att man helt enkelt inte varit tillräckligt noggrann och observant? Vare sig kalkstensberget eller Lummelundagrottorna är något som är svårt att upptäcka, tvärtom, för var och en som tar sig en funderare över området torde det på ett ögonblick bli uppenbart att både berget och grottorna är något som kommer att kräva mycket hänsyn. Ändå missar Trafikverket det?

1945: atombomb från USA, 2011: japanska kapsejsade kärnkraftverk

2011-03-13T17:41:00.000+01:00

Jag kollar nyheter om tsunamins effekter i Japan. Till skillnad från tsunamin 2004 när jag såg bilder från Thailand, så visas den här gången flygbilder och det gör stor skillnad i min förståelse för vad som händer när en så stor våg träffar land. Jag förvånas över att vattnet är så svart, smutsigt och fyllt med saker och inser att det måste ha varit precis så i det vatten som Pigge virvlade runt i 2004.

Den här gången har bl.a. fyra tåg försvunnit. Tåg med passagerare. Jag ser bilder på räls som hänger och dinglar som hängbroar i djungeln. Svårt att ta in det som har hänt.

Men det som känns mest absurt av allt är de japanska kärnkraftverken. Vi snackar Japan. Det enda land i världen som fått pröva på effekterna av atombomber. Från Wikipedia:

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki detonerade den 6 augusti respektive den 9 augusti 1945 på order av USA:s president Harry S. Truman. Huruvida det föranledde japanerna att kapitulera den 15 augusti och därmed avsluta andra världskriget är omtvistat. 90.000−166.000 och 60.000−80.000 människor beräknas ha omkommit i Hiroshima respektive Nagasaki under de följande två till fyra månaderna som en direkt följd av bomberna varav hälften av dödsfallen i vardera staden skedde det första dygnet.[1] Fortfarande idag, drygt 65 år senare, dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck.

Man kan tycka att ett sådant land skulle vara extra varsamma med kärnkraft. Istället anlägger man kärnkraftverk mitt i riskzonen för jätteskalv? Så mycket litade de på tekniken. Det hjälpte inte att just Japan hundratusentals invånare pga atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Inte ens det hjälper.

När bandvagnarna och dynamiten lämnat platsen…

2011-03-09T18:07:00.000+01:00

Något jag har så svårt att fatta är hur platser som Furillen och Bungenäs plötsligt kan bli så extremt viktiga ur natur- och kulturvårdssynpunkt. Båda platserna har präglats av decennier med militär och industriell verksamhet. Man har kört bandvagnar, kastat bomber, sprängt ut tonvis med kalksten, byggt både ovan och under jord, lagt ut räls och på ytterligare tusen sätt verkligen förstört platsens natur.

Så läggs verksamheterna ner och platsen börjar användas på ett nytt sätt. Entreprenörer landar med sina idéer och vill gjuta nytt och positivt liv i platsen, entreprenörer som älskar den unika stämningen, naturen och alla minnen. Entreprenörer som verkligen har känsla för det här med att få byggnader att smälta in i naturen.

Då blir det krångel med bygglov. Då är det plötsligt så himla många hänsyn som ska tas.

Hur kan en plats som innan varit fri att spränga sönder i små bitar plötsligt bli så skör och unik att man inte ska kunna bygga hus som passar på platsen?

Det senaste var dagens nyhet om att byggnadsnämnden stoppar 60 av de planerade tomterna på Bungenäs, Radio Gotland:

Exploatering av områden som kan skada ett områdes natur- och kulturvärden får inte enligt miljöbalken komma till stånd.

Bevarandet når nya höjder.

Husvagnskramare?

2011-02-24T21:51:00.000+01:00

Det känns som att folk/politiker/tjänstemän i allmänhet har en slentrianmässig uppfattning om vad det här med Snäcks camping, husvagnar och villavagnar egentligen innebär. Av någon anledning väcker husvagnar mest nostalgiska myskänslor medan villavagnar direkt skickar panik in i hjärnan?

De som fattar besluten vill hellre att det ska stå husvagnar närmast havet än villavagnar. Men varför vill de det? Varför tycker de att det är mindre ”läskigt”, mindre störande?

Villavagnarna är fast uppställda. De står i prydlig ordning. Det är lätt för den som vill passera att antingen gå mellan vagnarna och havet, eller att gå på vägen mellan villavagnarna. Det är ganska tydligt utmarkerat var man kan gå. Är det dåligt? Jag tycker det är bra!

Om det skulle stå husvagnar där istället, hur skulle det vara då? Jo, de skulle ha olika storlek och form, det skulle stå mer oordnat och husvagnsfolk har en tendens att bre ut sig med möbler, tvättlinor och kanske en ”resande trädgård i krukor”. Runt husvagnar finns osäkra zoner – när man passerar är det svårt att veta var det är okej att gå. Det tycker jag är dåligt!

Hur ser villavagnar ut? Tja, just de vid havet vid Snäck är ganska plastiga.

Hur ser husvagnar ut? Plastiga och i en himla massa olika modeller.

Hur bor folk när de bor i villavagn? Jo, sannolikt max en vecka på sommaren och sen kommer det nya gäster. Många får chansen att bo havsnära.

Hur bor folk som kommer med husvagn? Ja en del bor väl kanske bara ett par nätter, men om det handlar om finaste läget precis vid havet, då kan man nog ge sig den på att det kommer dit husvagnar som man sedan låter stå där i max antal veckor, alltså sex veckor. Hur många får då chans att bo nära havet?

Vad innebär det att folk reser till Gotland för att bo i en villavagn? Jo, de kommer sannolikt med en bil på färjan.

Vad innebär det att folk reser till Gotland med sin husvagn? Jo, att de tar upp mer plats på färjan. Är det verkligen ett bra utnyttjande av platser på bildäck att fylla dem med husvagnar? Vore det inte bättre för Gotland om vi fick med fler bilar istället?

Så, vad vill de här husvagnskramarna? Har de verkligen tänkt efter, eller jobbar de bara efter en slags hemmasnickrad, nostalgisk idé om husvagnar och villavagnar?

Lyssna på Radio Gotlands debatt med Niklas Harlevi och Daniel Bergvall (MP)!
Läs Pigges blogginlägg!

Fiasko hit och fiasko dit…

2011-02-22T11:39:00.000+01:00

Senaste fiaskot är satsningen på jobbcoacher står det i Dagens Nyheter. Jaha. Nu vet jag ju inte hur de där jobbcoacherna har genomfört sina uppdrag, men jag tyckte att det verkade vara en superbra idé om den genomförts på rätt sätt. Med förbehållet att jag inte riktigt fattar varför inte jobbet lika bra hade kunnat utföras av de som jobbar som arbetsförmedlare – vad är det som de gör om det behövs extra coacher för att få fart på de arbetssökande? Let's face it: jag kan inget om detta.

Men, jag är helt säker på att om man har resurser att jobba med människor på ett mer personligt plan och med verkligt engagemang, så kommer det att hända något med de människorna. Jag skulle tycka att det vore riktigt intressant att jobba så. Jag har ju en hel del erfarenhet av att skaffa jobb eftersom det är det jag gör hela tiden för att få firman att gå runt. För mig räcker det inte att vara tillräckligt bra vid ett tillfälle, jag måste fortsätta att ”vara bra” i de flesta möten jag gör för att hålla min "attraktion" på tillräckligt hög nivå för att bli påtänkt.

Och det är just det, det handlar inte om att bara fixa ett jobb. Jag tror inte att resultatet av bra coachning kan mätas i antalet jobb som de lett fram till under en kort period som ett halvår eller ett år. Jag förstår att det förstås vore önskvärt om det vore så enkelt. Men det är ungefär som att jobba med sitt varumärke: det måste få ta lite tid om det ska bli bra. Coachningen borde sätta igång en process med personlig utveckling som gör att den arbetssökande blir säkrare på vad hon eller han vill göra, påbörjar det mödosamma arbetet med att bygga upp sitt nätverk och till sist fångar in de där chanserna som kommer via nätverket. Tur, tajming och talang.